Pesten lär sig göra oljud

Ja, ni läste rätt! Man kan tänka att det lite är det han är bäst på, den lilla. Föra oväsen. Skällti som han är. Skallminimeringen går dock framåt. Han skäller fortfarande ibland men han har lättare för att behärska sig och oftast skäller han bara i situationer när han är uttråkad eller uppe i varv. Nu har jag alltså lättare att påverka honom när skallen kommer.

Men. Det där oljudet då?

Ja. Eva-Marie berättade för oss på kursen att man med fördel kan lära hunden att själv framkalla oljud med sin kropp som en liten träning inför gungan. Till viss del tränar vi ju gungoljud redan men genom sättet vi tränar är det ju inte Pesto själv som framkallar ljudet då han står på gungan och inte bangar den från sidan.

Därför testade jag idag, efter rådet från Eva-Marie, att låta Pesto slå till två teskedar med tassen för att få dem att låta. Det var svårt för herr valp att förstå hur tusan jag ville att han skulle göra med de där skedarna men efter mycket prövande hit och dit så lyckades vi få till ett par tydliga framtassar på skedarna så det klirrade lite lagom lite. Tillräckligt lite för att han inte skulle bry sig det minsta, men tillräckligt mycket för att han ändå skulle höra att det kom ljud när han slog.

Förhoppningsvis minns han på ett ungefär vad vi gjorde nästa gång och då är det bara att fortsätta utveckla det hela genom att sakta men säkert byta upp oss till de tyngre köksredskapen. Målet är kastruller!

Finaste valpen!

Man kan tycka att jag är lite inne på det här med gunga. Men har man en hund som alltid haft lite skräckblandad förtjusning till gungan och som tycker att det gärna får gå fortfortfort att komma av den så blir man ju rätt taggad att förebygga det med nästa hund. En stensäker gunga är ju inte alls fel att ha! De är dessutom ett roligt sätt att träna valp på, dessa förberedelser.