Flygande starter, starten på något bra

Efter en liten tävling på hemmaplan för ett tag sedan där vi dribblade bort ett nollat lopp på grund av bråk och tjafs i staden beslutade jag mig äntligen, ivrigt påhejad av vänner, för att det var dags för flygande starter med Pesto. Att bråka inför varje start är inte ett hållbart koncept och alla nya sätt vi tränade ledde alltid tillbaka till samma resultat.

Jag såg framför mig månader av idog startträning för att få min lilla svarta hund att köpa konceptet. I själva verket har vi lagt ner ett träningspass på bara startträning sedan dess men tränar det såklart automatiskt varje gång vi tränar och tävlar. Sedan dess har vi strulat till det och fått fel i EN start på tävling. Det har såklart inte gjort att vi nollat hej vilt men starterna har funkat! Förvånansvärt bra. Nu står vi och taggar varandra i starten i stället. Skriker på varandra gör vi fortfarande men på ett sätt vi båda taggas av och mår bra av. Sen springer vi för allt vad vi är värda!

Så vad gör det med ett ekipage som under större delen av sin karriär bråkat i starten att helt plötsligt sluta med det? 

Hade jag vetat innan hur mycket det påverkar hade jag tagit tag i det för länge sedan. Men. Jag ska inte gräma mig över tid som flytt utan njuta av tid som komma skall. För vilken underbar känsla det blivit att tävla med Pesto! Vi är taggade innan start, vi är taggade i starten och vi startar sams och överens om att övervinna allt! Vi har ökat vår nollningsfrekvens (självklart ligger även senaste årets stora fokus på nya grunder med i dessa nollor men ensamt räckte inte den träningen fullt ut), vi går i mål sprudlande glada och i Pestos ansikte lyser glädje och stolthet över bra prestation! Han kampar bättre i mål och han VET när vi sätter det.

Hade det bara varit agilityn som påverkats hade det såklart varit bra nog. Men vet ni vad? Han har börjat vara med mig mer hemma. Han hoppar upp i sängen och myser ibland. Det hände ALDRIG innan. Han är MIN hund mer än någonsin och den samhörighet vi har är svårmatchad. Att leva, träna och tävla med Pesto har blivit en ynnest och förra helgens fina certlopp får symbolisera den enorma glädje jag känner över att jag vågade testa!

Annonser

En bit på vägen mot outstanding running contacts

Sixten skulle ju ha stoppade kontaktfält. Vem orkar RC egentligen liksom? Inte jag.

Så blev han large. En sån där riktigt långsprungen hund som är snabb men vars främsta egenskap kanske inte är att gå från noll till hundra på kort tid. En hund som galopperar fint och lågt. En hund som verkligen VERKLIGEN borde ha RC. En hund som inte borde ha stoppade kontaktfält.

Jag var tydligen inte ensam om att tjata lite på Fanny om en onlinekurs för plötsligt så drog den igång! Onlinekurs i running contacts för Fanny och Cecilia. Lagom till att beslutet var fattat och jag redan hade tränat in target på gräset och låtit honom springa på nedfarten på balansen. Så vi hoppade på.

Sen fick vi ändra i princip allt. Jag fick köpa in pallar för att kunna sänka balansen. plocka fram den gamla kontaktfältsbrädan, köpa spännband och klippa ner targeten. SEN fick jag köra igång!

Så här såg det ut den 5 maj. En noggrann och långsam liten hund gör allt han kan för att göra rätt! ❤

Sakta men säker byggde vi på och höjde upp.

En bit in i juni hade vi kommit så här långt:

I början av juli var vi här. Jämför med den försiktiga lilla tänkande hunden i första klippet. Här har vi en hund som är säker på sina kriterier och som ÖSER i full fart och älskar det han gör! ❤

Mer än så här kunde vi inte höja utan att det blev instabilt. Vi fick ok av Fanny att höja upp till fullhöjd för att testa. Första gången lite osäkert och försiktigt. Andra gången så här fint! Vi är inte riktigt där än att han ger allt. Men han fortsätter förstå sina kriterier och han fortsätter springa målmedvetet. Han är ta mig tusen den klokaste jag vet! ❤

Nu fortsätter resan mot ökad fart, ökad säkerhet och fler svårigheter och fler hinder före och efter. Det är en LÅNG resa kvar. Men rackarns så kul vi har på vägen!

När det blir vår och hundträning känns sådär riktigt riktigt kul!

Ja, egentligen spelar det inte så fasligt stor roll vad vi gör. Med Pesto är det nästan bara agility, även fast agility blivit ett bredare begrepp för oss det senaste. Vilket innebär träning mer med hjärna än med kropp. Det blir en bra mix!

Med Sixten blir det lite allt möjligt. Ibland lydnad, ibland htm och rätt så ofta agility. Nu det sista med inslag av running contacts. Någonstans i vår träning hamnade vi där och det är faktiskt riktigt roligt! Kanske är det så för att vi ännu inte stött på några större motgångar. Vi får väl se vad som händer.

Så här såg det ut idag:

Det där lilla skuttet först i filmen var dagens pass enda skutt. Av sisådär 12 skick. Så nöjd!

I övriga agilitytränigen fick vi order från Kristina Myrefelt att leka mer kring hinder och förstärka upp dem som roliga tingestar att ägna sig åt när vi tränade tillsammans en helg för ett tag sedan. Det gav ganska snabbt effekt och i kombination med att bakåtkedja såg det på senaste träningen ut så här:

För ett tag sedan läste jag ett blogginlägg av Helene Lindström  om konsten att skapa sig en känsla kring sin hund utifrån hur man pratar om den och tänker om den. Sedan dess har jag försökt prata om Sixten som den glada, fina och kloka hunden han är och undvika att prata om en liten hjärna i en gänglig kropp. För visst, han har inte koncentration i överflöd, men han är 17 månader ung. Han har hormoner i kroppen och har ganska nyss växt värdigt. Ska fortsätta bredda sig och bli vuxen. Med dessa saker i åtanke är han en förjäkla fin hund som med väldigt lite träning kommit väldigt väldigt långt. ❤

Pesto då? Ja, Pesto har blivit en alldeles fantastik agilityhund! Det är magi att springa med honom och han blir aldrig (nåja) arg och vill alltid göra det jag ber om. Han öser, har roligt och är i alla fall hjälpligt okej i starten. Det blir fortfarande fel ibland men jag har verktyg nu att lösa dem. Jag har också någon att åka till när jag kör fast. Någon som vet vilka delar vi saknar. Det är en härlig känsla.

Vi har så innerligt roligt när vi springer! ❤

Sixtens HTM-satsning och Pesto ska Pesto hitta på i år?

När Sixten fyllde 1 år började vi träna agility regelbundet i vår egen takt. Han har på kort tid lärt sig så mycket och den lilla men fantastiska hjärnan ska nu få pausa agility en månad och lägga fokus någon annanstans. Erfarenheten från tidigare unghundar säger mig att vila gör under för att få saker att landa. Den gängliga unghundskroppen behöver också få vila innan vi sakta höjer upp hindren mot large. Där vi troligen kommer hamna om än med väldigt liten marginal. Allt kan hända men det är bättre att satsa dit och bli positivt överraskad än tvärt om.

Så, idag börjar Sixten i en ny samträningsgrupp. Freestyle/HTM! HTM är det vi ska satsa på och det ska bli så kul! Lydnaden ligger på is för stunden då apporteringen liksom bara blev en belastning. Så får vi se vad som händer med den längre fram helt enkelt. Hur långt vi kommer i HTM återstår att se men vi SKA tävla! Minst en gång. Det är vårt mål i år!

Pesto då? Han har redan haft sin vila även fast den blev lite hackiga än Sixtens den här vintern. Vilat ordentligt har han gjort i alla fall. Med honom kommer fokus i år att ligga på laget. Klass 3 när det passar och känns bra men mest i laget. Jag vill backa lite och hitta en fin känsla på tävling, så som vi börjar känna på träning nu. För rackarns så rolig han är! Alla grunder vi jobbat med det sista ger verkligen resultat och även fast en del bitar tar enormt lång tid så ger vissa bitar en riktigt fin känsla när vi tränar! Dit vill vi nå på tävling och då får vi helt enkelt tävla lite lättare. Med vårt lag som ger mig en så himla härlig känsla ❤ Lyckopiller liksom. Vad kan gå fel?

IMG_8068.JPG

Kennelträff på Kennel Nyans

Idag åkte jag och Sixten till Kennel Nyans på deras första kennelträff. Perfekt väder, härligt sällskap och glada busiga hundar! En toppendag verkligen! Jag hade fått i uppdrag att fota lite under dagen och det är svårt med snö helt klart. Men lite fint blev det faktiskt. Såklart med så fina motiv ❤

img_0491img_0531img_0385img_0550img_0551img_0556img_0563img_0570img_0579

 

Sixten debuterar!

Jag gjorde om banan så den blev kortare och lättare. Det var allmänt lite svajigt. Men åh så himla fantastiskt det var! Utanför banan var det MASSOR med folk och hundar. Han hade minglat där innan. Cool och glad. Vi gick in på banan tillsammans och han var sådär glad och redo som han alltid är när vi går in där. Jag kopplade loss och han satte sig fot helt självmant. Han satt som ett ljus i starten och sen bara fräste han på i full fart! I mål kampade han med sin leksak som aldrig förr. Han är helt fantastisk mitt lilla lyckopiller.

Sixten är den lilla hunden som travar sig igenom allt nytt han lär sig. Som varit lite klumpig och gänglig under sin uppväxt eftersom benen växte sig alldeles jättelånga. Han har tränat mest lydnad under sin uppväxt. Lärt sig att man ska ta sig igenom en tunnel och mellan hinderstöd men inte så mycket mer än så.

Han har fått vara valp väldigt länge och idag är jag så glad över det! Han är snart 15 månader och vi kör fortfarande korta pass med lätta saker. Har precis börjat med slalom och även det kör vi inte särskilt mycket eftersom han lär sig så snabbt! Han lär sig så snabbt, dels för att han är en klok liten hund, men också för att mitt fokus varit samarbete och fokus. Inte fart och action. Häromdagen sprang han över balansen för första gången och hinder hoppar han mest framåt med någon enstaka sväng. Flera som sett filmklippet har förvånats över hans fart. Han ser inte ut som en snabb hund men han har fått tid att få förståelse i sin takt och när poletten trillar ner så fräser han på. Han är så fantastiskt rolig när han förstår, för då går det undan och då är han självständig! Sen kommer det dröja innan han blir självständig i det mesta vi gör. Men det bästa av allt med livet med Sixten är att jag inte känner någon press från mig själv att ha bråttom. Vi har all tid i världen att lära oss allt vi måste kunna för att ha roligt tillsammans även på tävlingsbanan och den tiden ska vi ta!

Mitt inlägg i förskoledebatten

Det pratas och skrivs mycket om förskolan idag i och med den hårt kritiserade möjligheten föräldrar som är föräldralediga eller arbetslösa i Stockholm kommer att få att lämna sina barn heltid på förskolan.I Stockholm går dessa barn idag 30 timmar per vecka till skillnad från här i Linköping (och många andra ställen) där de går 15 timmar per vecka.

I Linköping går diskussionerna om att öka den tiden till 30 timmar per vecka också för att skapa en mer jämlik situation för våra barn. En tanke som i grunden i god och som jag absolut inte tycker är fel. Men. Varför finns det ett men? Ett men till heltid i Stockholm och ett men till 30 timmar i Linköping.

Nej, det handlar inte så mycket om att föräldrarna fasen får ta sitt ansvar när de nu skaffat de där barnen. Det handlar heller inte om att det är skönt och glassigt när de är hemma. Det handlar om en verksamhet som behöver komma på fötter. En verksamhet som idag i många många fall fortfarande, trots prat om förändring, har på tok för stora barngrupper. En verksamhet där barnen många gånger har långa dagar vilket kräver stor personaltäckning över dagen vilket gör att det är väldigt få timmar det faktiska personalantalet faktiskt är det som står på pappret. En verksamhet med enorm brist på vikarier och en verksamhet med högt sjukskrivningsantal.

Där jag jobbar får vi möjlighet till planering och reflektion för en fortsatt BRA pedagogisk och omsorgsfull verksamhet de dagar 15-timmarsbarnen är lediga. Detta för att stora barngrupper kräver hög personaltäthet  för att fungera. För att relationsarbetet i gruppen ska fortgå och för att vi vill ge barnen en trygg plats att vara på.

Jag vill alltså påstå att så som verksamheten ser ut idag kommer en ökad tid för barn till föräldralediga och arbetslösa leda till en sämre verksamhet.

Därför hoppas jag att det fortsätts prata om förskolan och de utvecklingsmöjligheter som finns. För förskolan är bra. Vi är fantastiska skulle jag vilja påstå. Tänk då hur bra det skulle bli och vad det skulle leda till långsiktigt om vi på sikt kan ge ALLA barn en riktigt riktigt bra förskola. En bra grund för ett fortsatt livslångt lärande och kanske viktigast av allt. En trygg social grund att stå på för en bättre värld.

Minskade barngrupper allra först. Ökade tider sen!