Om att ta ofrivillig paus och vägen tillbaka

För några veckor sedan började jag fundera över om allt stod rätt till med min lilla hund. Han kändes ovanligt spänd och kändes mer stressad än vanligt. Ett agilitypass hos uppfödare med ett par rivningar och ovilja att svänga gjorde att jag lät Mia klämma igenom honom då jag ju anat att något inte stod rätt till med ländryggen.

Det positiva var att han inte verkade vara sönder någonstans. Dock hade jag rätt i att något inte stod rätt till med ländryggen. Muskelspänningar som hade börjat göra lite ont. Vila, inköp av novafon och en bokad till på norsholms rehab. Nu, så här några veckor senare, två besök i norsholm med elbehandling och ganska mycket novafonande är vi på väg tillbaka. Marie berömde honom förra gången han var där och jag vågar tro på att hon imorgon när vi ska dit igen faktiskt ska låta oss sätta igång så smått igen. Han känns faktiskt så fin nu!

Att vi är på väg tillbaka trodde jag skulle leda till att det skulle börja kännas bra och peppigt igen. Istället höll jag inte alls ihop för helgens enorma översvämning av facebookuppdateringar från både landslagsuttagning och andra tävlingar och kände mig rejält uppgiven och ledsen igår. Prestationsångest blandat med oro över OM vi kommer få sätta igång igen snart. Hur mycket har vi tappat? Hur mycket drar andra ifrån? Hur mycket kommer han kunna köra utan att få återfall? Kommer han att hålla för träning och tävling framöver alls? Tankarna skenar iväg och jag tänker inte alltid logiskt. Så. Nu slutar jag titta på agilityfilmer och jag slutar läsa uppdateringar om resultat. Framförallt slutar jag känna mig tvingad att kommentera dem. Det betyder inte att jag inte är glad, bara att jag inte orkar. I alla fall ett tag. Jag är alldeles fantastisk glad över fina vänners fina resultat men just nu står det mig ändå upp i halsen och jag måste få andas en liten stund.

oavsett vad är du den finaste jag vet <3

oavsett vad är du den finaste jag vet ❤

Annonser

2 reaktioner på ”Om att ta ofrivillig paus och vägen tillbaka

  1. Jag vet precis hur det känns… Även om hunden är frisk så finns det där OM:et där… Att våga börja tävla Drömma igen har varit svårt och helt plötsligt är inte tävling så viktigt även fast jag tycker det är superkul! Å så blandat med lite oro och ångest förstås!
    Kram till dig, hoppas du hittar glädjen igen och att Pesto blir helt återställd!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s