Ja, det är så lätt hänt. Man kör igång, försiktigt, men precis som vanligt. Det går ett tag och helt plötsligt inser man. Hunden är på väg upp i stress igen och det vet jag ju mycket väl vad det ledde till förut. Vad gör jag nu?
1. Jag slutar tänka tanken SM 2016. Det kanske händer men det är inget mål, inte där vi har fokus nu. Det finns fler SM och min hund är ung.
2. Jag funderar. Funderar på vad jag kan komplettera agilityn med för att hitta ett lugn i vår träning.
3. Jag mailar Helene Lindström och bokar in träning. Lydnadsträning med fokus på att hitta en attityd hos mig och min hund som gör att vi kan träna tillsammans under harmoni men viktigast av allt. Med glädje!
4. Jag åker till Högby hundhall en regnig lördag och tränar lydnad. Funderar över förstärkningsord, belöningsmarkeringar och känsla. Jag tränar lite hoppteknik och avslutar passet med en trevlig och avspänd hund.
5. Jag pratar med Lise-Lotte om upplägg, framtidsplaner och känslor kring träning och tävling. Lise-Lotte är guld i såna lägen. Hon känner mig utan och innan när det kommer till träning, tävling och stress. Efter att hon varit hjälpinstruktör på mina kurser 5 kurser på raken gissar jag att det liksom blir naturligt. Hon kan mitt sätt att tänka hund och vet mina svagheter, och styrkor.
6. Jag inser dagen efter hoppteknikpass att min hund känns fin i kropp och själ.
7. Jag åker ut och tränar kontaktfält. Jag värmer upp med lugn promenad med storebror. Jag fortsätter uppvärmningen genom att träna lydnad precis bredvid balansen. Mest fritt följ och lite tricks. Helt plötsligt så skickar jag liksom upp min hund på nedfarten och han bara gör den. Tyst och noggrant. Jag tränar lite mer lydnad och så vips så är han där igen. På nedfarten. I balans. Han gör några tricks, jag lägger honom ner och går iväg till balansens slut och så kallar jag in honom över balansen. Säger ”ner” sådär som att det är det naturligaste i världen att han ska klara det och han bara gör det. Tyst, enkelt och alldeles perfekt. Vi gör några fler tricks och sen samma sak igen. Det kanske var en slump? Men nej, han bara gör det igen. Lugnt och självsäkert. med huvudet med sig och en kropp som kommer ihåg. Fjärde repetitionen kommer några skall. Han börjar bli trött och vi avslutar med att snurra några varv åt varje håll runt ett hinderstöd. Sen leker vi och konstaterar att vi är bäst i världen! ❤
Foto: Linn Sundström
Ibland kommer det onda med något gott. Man tar tag i något som fungerat, men som inte varit optimalt, och så gör man det optimalt. Nu ska vi se om det här blir optimalt, det vet inte än på länge. Några ändringar längs med vägen lär det bli och bakslag likaså. Det viktigaste är att jag börjat!
Pesto, Sixten och jag 
Kloka tankar och vilken bra plan. Heja er!
Klokt tänkt!