Om nystart, grunder och lydnad

Jag bestämde mig för ett tag sedan att nu, nu får det faktiskt vara slut på alla små vägringar i agilityn med Pesto. Han går så fint så fint i varenda lopp förutom någon neslig lite vägran och det är faktiskt nog med det nu! Så. Jag efterlyste en agilitycoach och fick napp! Fanny Gott tar sig nu an oss och hittade redan första träffen våra brister.Vi behöver grundträna! Förståelsen behöver öka och jag kan faktiskt inte hålla honom i handen hela tiden. Uppenbarligen. Så nu går vi en onlinekurs i grundhandling och tar allt från början igen. Det är så fantastiskt nyttigt och roligt att jobba med och att Sixten dessutom får en liten knuff igång med samma övningar är ju en klar fördel!

En av läxorna är att lära in ett svängkommando!

Något annat som jag glömt i glädjeyran över att åter ha en agilityhund är att träna lydnad för att hålla hjärncellerna på plats. Så idag åkte jag och hundarna till korpvallarna och tränade lydnad med Emma! Pesto går faktiskt riktigt fint och balanserat och är väldigt rolig att träna med om man inte tänker att det ska gå att tävla med honom i lydnad 🙂

img_0318

Sixten fick också träna och är en fantastiskt rolig liten hund att träna lydnad med. Förutom när det gäller apporteringen. Som liksom blivit alldeles tokig och ångestfylld för oss båda. Så nu har vi fått i läxa av Emma att lära in ett hållfastkommando med leksak först och det svarade han fint på! Vi avslutade med vårt favoritmoment. Fritt följ! Guldhunden! ❤

 

14292524_10153727595466262_7163381937827967534_n-1

Foto: Emma Löfstedt Westrin

När jag visade bilderna för Lars och sa: Titta så fint han går! fick jag svaret: – Han går vid din sida och ber om godis? Han har väl inte BARA fel men jag tycker ändå jag lyckats få honom att gå fint vid min sida och be om godis! Han hade ju kunnat hoppa och studsa!

Annonser

Semester, värme och fys!

I år lyckades jag pricka in semestern med varmaste tiden på året än så länge! Jag har ju egentligen svårt för den typen av värme men valde att gilla läget och utnyttja värmen till fysträning av de små. Pesto har simmat massor och Sixten har lärt sig simma!

View this post on Instagram

Sixten har lärt sig simma!

A post shared by Ida Cronebäck (@pestosixtenjag) on

Sixten har påbörjat en htm-karriär, tränat lydnad och rent allmänt varit alldeles fantastiskt trevlig! Semester med matte är livet!

Pesto har som sagt simtränat massor och också tränat mycket agility! Jag får fortfarande lyckopirr av att ens skriva de orden. Pesto har tränat agility. Både svårare banor och småpill med detaljer. Han är så evinnerligt rolig att springa med! Öser på riktigt liksom! Vi jobbar med målsättningen fler nollade lopp framöver. När vi börjar tävla igen i höst med vårt nya lag! Lyckopiller! Det består av Sofia med Pim, Emma med Lava och Karin med Ruh. Jag är så glad att få vara en del i det fina laget!

Att vara hundägare till de här två är verkligen en ynnest. De kompletterar varandra så bra och är så himla roliga att umgås med och träna med och bara vara med båda två ❤

View this post on Instagram

Kvällspromenad vid stångån! #visitlinköping

A post shared by Ida Cronebäck (@pestosixtenjag) on

 

Ju mer jag har att göra desto mindre skriver jag

Jag har nu en hel hund och en ung hund som liksom nästan inte är valp längre. Jag kan gå längre promenader. Jag kan, hör och häpna, träna lite agility med Pesto! Jag tränar mest lydnad med Sixten men har påbörjat lite agilitygrunder en gång i veckan tillsammans med Frida och Link.

Att Pesto numer får springa agility är så himla stort och overkligt. Läskigt också. Speciellt när han blir gasad och gapig. Då kommer han in framför fötterna om jag är otydligt och vi minns ju alla vad som hände sist liksom. Jag fryser till is och gör inte ett skit. Vilket medför ännu mer gapig hund. Men. Det får väl vara så ett tag. Jag undviker att det händer genom att oftast träna lätt lätt lätt och korta korta pass så att han orkar. Vi tränar än så länge på låga hinder. Slalom bara lite och inga tighta svängar. Sakta men säkert ska jag öka på. Pesto, han är lyckligast på jorden ❤

Sixten, han går från klarhet till klarhet. Han är så liten fortfarande men ändå en så himla harmonisk och härlig träningskompis! Vi tränar med målet lydnadsklass 1. Vi har fokus på att ha roligt hela tiden och alltid. Vi leker mycket och Sixten äter massor med karameller. Samtidigt lär han sig nya saker hela tiden. Det gör han även i grundträningen i agility.

Fokus är fram. Mellan hinderstöd, genom tunnel eller bara fram helt fritt. Ibland lite snett, ibland helt rakt. Alltid fram mot belöning. Han är bra fin! Sist vi tränade fotade Emma och Annica lite. Så fina bilder på min fina hund!

LBK, Lydnadsträning m Emma, Charlie o Ida_160611_0007_b

Foto: Annica Grönlund

13407520_10153504510356262_110033953_n

Foto: Emma Löfstedt Westrin

LBK, Lydnadsträning m Emma, Charlie o Ida_160611_0028_b

Foto: Annica Grönlund

12371142_10208074076834892_7993597619228427571_o

Foto: Emma Löfstedt Westrin

Ett helt ben. Tre läkta frakturer.

Ganska precis 6 månader efter olyckan fick vi ok-stämpel av ortopeden på röntgen. Han är inte längre trasig. Han är hel. Jag trodde att jag liksom skulle börja grina och falla ihop i en liten blöt pöl på golvet av lycka men jag blev faktiskt helt normalt glad. För innerst inne visste jag om det. Jag vågade såklart inte tro på det i förväg. De senaste gångerna på röntgen har sett till att jag var skeptisk. Men allt tydde på en hel hund. De där tre små små smala benen som var av för 6 månader sen. De är nu hela. Det ser knöligt och dant ut på röntgen. Men det ser ut som vi kan förvänta oss att det ska se ut och det ser tydligen bra ut. Han bör hålla för ett aktivt liv igen och inga leder ligger i vägen och skaver så artros ska jag heller inte oroa mig massor för.13096175_10154168820706514_7443310852094892887_n

Det som var ännu bättre var att han fortsätter röra sig rakare och rakare med vänster ben. Han är helt jämnt musklad och har mycket muskler med tanke på resan vi gjort. Vi har gjort vår rehab helt enkelt! Pesto ska tydligen skatta sig lycklig över att ha mig som ägare så jag klappar mig själv lite på axeln för det jobbet 🙂 Läkningen har han fått göra på egen hand men musklerna har jag hjälpt honom att få tillbaka.

Så vad händer nu?
Vi har påbörjat hoppteknik med vanliga basic grid. 4 steg mellan mot manners mindern. Han sköter sig snyggt och håller huvudet kallt. Han orkar och blir inte trött. När han är ordentligt uppvärmd får han också springa lös kortare stunder. Rejsa lite. Det är inte benen som är hans ömma punkt nu. Det är muskler, senor och ligament som inte varit så aktiva det senaste halvåret och som behöver tid att komma tillbaka till toppform. Vi fortsätter simma och vi ökar promenaderna med ca 5 minuter i veckan. Vi skrittar i mossa och kuperad terräng och vi försöker leva det liv vi vill leva. Förutom den där agilityn då. Men den kommer. Tanken är att han ska få smyga igång sakta men säkert under året. Hur lång tid det tar får vi se. Det behöver inte ta jättelång tid men gör det det så är det ok. Vi har inte bråttom. Vi har inte glömt ett skit under det här halvåret. Bara blivit äldre och mer kloka.

Vad som är viktigt när det gäller på riktigt

Jag hade lite kompisar hemma igår kväll och av någon anledning så hade en rätt stor andel av oss skadade eller före detta skadade hundar. Det blev mycket prat om skadade hundar alltså och ibland kan det faktiskt vara skönt att känna att man inte är ensam. Varken om att ha en skadad hund eller ensam om att känna sig lite uppgiven. Även om alla hundar inte går sönder medan de kör agility (faktiskt ganska få) så går många agilityhundar sönder. Nu är det svårt att jämföra med andra hundar då de flesta jag känner har agilityhundar. Men. Håller de verkligen för agility, våra hundar? Så klart de gör. Många hundar gör det ju! Tävlar en hel karriär med ytterst få skador! Det kanske mer är en viss typ av hund som lättare blir skadad? Den typ av hund som vi gärna vill ha när vi kör agility. Fullt ös medvetslös. Just Pestos skada var en olycka. Den hade kunnat hända oavsett vem han är. Men snabb som blixten gör såklart risken lite större att hamna på fel plats vid fel tidpunkt.

Nu när det gått flera månader sen jag och Pesto körde agility. När jag inte tävlat på länge och bara leker valp och går promenader. Då inser jag också att agility faktiskt inte är livet. Hundar är livet. Det är de. Men med hundar kan man göra mycket. Faktiskt. Självklart hoppas jag fortfarande att vi kommer komma dit igen. Självklart kommer även Sixten få köra agility. Jag har dessutom förhoppningar om att han kommer kunna ha hjärnceller igång samtidigt som han springer! Dock känns det väldigt skönt att känna att, OM, om det inte blir agility. Då överlever jag. Vi överlever. För vi kan göra andra saker!

Med Sixten har jag inte alls samma prestationsångest som jag haft med Pesto. Sixten är en underbar individ. Han kommer bli bra på det vi gör. Jag behöver inte stressa! Pesto var också en underbar individ redan som valp. Jag insåg bara inte då att jag inte behövde stressa. På något sätt landar man nog som hundförare. Inser att man hinner. Att om man bara har planer och grundar bra. Så tar det inte så fasligt lång tid sen. Och tar det lång tid. Så är ju träningen på väg till sen  förbaskat rolig den med!

IMG_3820 (1024x667)

Det är hit vi längtar mest! En lös hund i en skog! Kommer i bara dit. Då överlever vi. Igår när vi var på rehab för att få laser så fick Pesto en liten kort fyskoll. Han fick gå och han klämdes på. Han rör sig enligt sjukgymnasten helt rent utan tendens till hälta. Han är helt jämnt musklad trots att han nu rör sig mer på promenad än i vatten. Han får gå 20 minuter långa promenader nu. Den 21 mars får vi veta hur det ser ut på insidan!

Jag har fått springa agility!

Tänk att jag har sån tur att jag har så fina vänner som jag har! Som säger: Ida, på lördag springer du agility med Richie!

Idag var det lördag och jag sprang agility med Richie! Mesigt och fegt i början, peppigt och glatt på slutet. Felfritt ingen gång men roligt hela tiden! Hon är allt bra fin den här golden retrievern. Extra bra att Sofia lovade mig att det var jag som skulle gå sönder och inte hunden om vi krockade.

image

Vi krockade inte och vi hade kul!

Medan jag sprang och peppade satt Sixten i en bur med karamellmaskinen och Sofia som tryckte på knappen och pratade med valpen. Gnällde lite första vändan gjorde han men var i princip tyst andra. Bra träning även för honom alltså!

image

Att något så roligt kan ge så mycket jobbiga känslor?

Att agility är svårt kan vi nog alla skriva under på som sysslar med det. Att det är roligt likaså. Under de flesta av mina agilityår har alltid det där roliga övervägt det där svåra och tävling har varit kul. Med Pesto har det inte alltid varit så hela tiden men svackorna har gått över till nästa tävling och glädjen har vunnit, igen. Till i somras. Jag åkte ensam sju timmar i bil för att diska mig fyra lopp på Öland och insåg i bilen på vägen hem att nej. Det här är inte roligt längre. Tävla ger mer press och mer negativa känslor än positiva. Klass 3 är för svårt och vi hade saker som krånglade. Som att Pesto började fråga vart han skulle efter balansen istället för att lyssna. Som att jag gick med klump i magen inför start och en känsla av att inte kunna nolla. Eller kunna springa agility.

Jag valde att tävlingspausa hela september och träna på det vi hade vi problem med. Hitta en känsla av glädje och se till att släppa pressen. Mitt i vilan förlorade vi också vår bästis men om det kommer ett eget inlägg när orken finns. Under september blev agility roligt igen! Vi kan ju massor av saker och vi jobbade igenom flera bitar vi har haft problem med. Framförallt har Pesto inte alls samma tendenser till klister längre. Vi vann faktiskt KM som perfekt uppladdning i tisdags!

Så igår åkte vi till Tångahallen med Johanna och Disa. Det var dags igen! Vilket fantastiskt ressällskap jag hade för ändamålet, ha kul på banan! Peppiga vänner är det bästa och fler fanns på plats! Tack Emma för att du tog hand om mig före första starten ❤

Med facit i hand så här dagen efter måste jag säga att jag hade roligt igår. Resultaten uteblev men känslan av kaos som vi hade på Öland höll sig borta och den lilla hunden gjorde allt jag bad honom. Han kan ju inte hjälpa att jag bad honom om fel saker ett par gånger igår. ❤

Jag brottas fortfarande med känslan av att inte kunna nolla i klass 3 och den känslan stör helt klart. Men. En sak i taget och på något sätt får jag tävla mig igenom den känslan! Samtidigt som vi tränar duktigt och blir bättre. Så länge vi är hela ska vi ha kul! 🙂