Ju mer jag har att göra desto mindre skriver jag

Jag har nu en hel hund och en ung hund som liksom nästan inte är valp längre. Jag kan gå längre promenader. Jag kan, hör och häpna, träna lite agility med Pesto! Jag tränar mest lydnad med Sixten men har påbörjat lite agilitygrunder en gång i veckan tillsammans med Frida och Link.

Att Pesto numer får springa agility är så himla stort och overkligt. Läskigt också. Speciellt när han blir gasad och gapig. Då kommer han in framför fötterna om jag är otydligt och vi minns ju alla vad som hände sist liksom. Jag fryser till is och gör inte ett skit. Vilket medför ännu mer gapig hund. Men. Det får väl vara så ett tag. Jag undviker att det händer genom att oftast träna lätt lätt lätt och korta korta pass så att han orkar. Vi tränar än så länge på låga hinder. Slalom bara lite och inga tighta svängar. Sakta men säkert ska jag öka på. Pesto, han är lyckligast på jorden ❤

View this post on Instagram

Den 5 november förra året slutade vårt senaste träningspass med tre frakturer i Pestos has. Idag, nästan 7 månader senare springer vi för första gången agility tillsammans igen. Jag vågar inte springa fullt ut och har hjärtat i halsgropen hela tiden men någon som vågar och ger allt är Pesto ❤❤ Han är här den lyckligaste hunden i hela världen!

A post shared by Ida Cronebäck (@pestosixtenjag) on May 29, 2016 at 10:21am PDT

Sixten, han går från klarhet till klarhet. Han är så liten fortfarande men ändå en så himla harmonisk och härlig träningskompis! Vi tränar med målet lydnadsklass 1. Vi har fokus på att ha roligt hela tiden och alltid. Vi leker mycket och Sixten äter massor med karameller. Samtidigt lär han sig nya saker hela tiden. Det gör han även i grundträningen i agility.

Fokus är fram. Mellan hinderstöd, genom tunnel eller bara fram helt fritt. Ibland lite snett, ibland helt rakt. Alltid fram mot belöning. Han är bra fin! Sist vi tränade fotade Emma och Annica lite. Så fina bilder på min fina hund!

Foto: Annica Grönlund

Foto: Emma Löfstedt Westrin

Foto: Annica Grönlund

Foto: Emma Löfstedt Westrin

Ett helt ben. Tre läkta frakturer.

Ganska precis 6 månader efter olyckan fick vi ok-stämpel av ortopeden på röntgen. Han är inte längre trasig. Han är hel. Jag trodde att jag liksom skulle börja grina och falla ihop i en liten blöt pöl på golvet av lycka men jag blev faktiskt helt normalt glad. För innerst inne visste jag om det. Jag vågade såklart inte tro på det i förväg. De senaste gångerna på röntgen har sett till att jag var skeptisk. Men allt tydde på en hel hund. De där tre små små smala benen som var av för 6 månader sen. De är nu hela. Det ser knöligt och dant ut på röntgen. Men det ser ut som vi kan förvänta oss att det ska se ut och det ser tydligen bra ut. Han bör hålla för ett aktivt liv igen och inga leder ligger i vägen och skaver så artros ska jag heller inte oroa mig massor för.

Det som var ännu bättre var att han fortsätter röra sig rakare och rakare med vänster ben. Han är helt jämnt musklad och har mycket muskler med tanke på resan vi gjort. Vi har gjort vår rehab helt enkelt! Pesto ska tydligen skatta sig lycklig över att ha mig som ägare så jag klappar mig själv lite på axeln för det jobbet 🙂 Läkningen har han fått göra på egen hand men musklerna har jag hjälpt honom att få tillbaka.

Så vad händer nu?
Vi har påbörjat hoppteknik med vanliga basic grid. 4 steg mellan mot manners mindern. Han sköter sig snyggt och håller huvudet kallt. Han orkar och blir inte trött. När han är ordentligt uppvärmd får han också springa lös kortare stunder. Rejsa lite. Det är inte benen som är hans ömma punkt nu. Det är muskler, senor och ligament som inte varit så aktiva det senaste halvåret och som behöver tid att komma tillbaka till toppform. Vi fortsätter simma och vi ökar promenaderna med ca 5 minuter i veckan. Vi skrittar i mossa och kuperad terräng och vi försöker leva det liv vi vill leva. Förutom den där agilityn då. Men den kommer. Tanken är att han ska få smyga igång sakta men säkert under året. Hur lång tid det tar får vi se. Det behöver inte ta jättelång tid men gör det det så är det ok. Vi har inte bråttom. Vi har inte glömt ett skit under det här halvåret. Bara blivit äldre och mer kloka.

Vi börjar leva hundliv igen

Pesto går sakta men säkert längre och längre promenader. Vi kör numer all rehab själva. Balansövningar, terrängskritt, klättra i backe och simma. Mycket småpillande men också helt vanliga promenader. Än så länge extremt sällan lös. Det blir FÖR livat för mitt lugn. Detsamma gäller vissa av lekstunderna med Sixten. De får leka sansat men inte vilt. Lagom. I början av maj nästa röntgen och jag känner mig ganska lugn. Han håller. Det går inte av fast han gör saker som belastar. Vårt största jobb nu är fina muskler. Jämna muskler. Har vi inte bråttom så når vi dit. De är redan jämna. De ska bara bli mer!

Pesto vill också mer. Alltid mer.

Sixten börjar också bli stor. 6 månader har han hunnit fylla och han går faktiskt från klarhet till klarhet. Nåja, rumsren är han i alla fall de FLESTA dagar. Men utöver det. Han är så fantastiskt lättlärd. Jag får liksom stanna upp och undra ibland om vi tränar för mycket. Men vi tränar inte alls mycket. Det som gör att det känns så är för att varje minut och varje pass innehåller nya lärtillfällen som han utnyttjar till fullo. Två gånger har han fått springa mellan hinderstöd utan bom. Sammanlagt kanske 3 minuter. Han har redan en helt fantastisk förståelse för att söka hinder. Så bra att jag tänker att jag inte behöver träna det på ett tag för att han ju bara är 6 månader och inte behöver kunna mer av det just nu.

Till helgen ska vi gå en helgkurs i lydnad för Helene Lindström. Pesto anmäldes till den i höstas men är inte igångsatt tillräckligt för att vi ska få ut något av den. Det kommer bara bli en massa jobb för att få fokus och tyst hund. Så Sixten får vara vikarie och det ska bli så himla kul! Spännande att se vad vi får för feedback på det vi redan kan och vad vi får för utvecklingsutmaningar. Min fina fina, precis lagom stora, valp ❤

View this post on Instagram

Klart jag har två bakben! Vad annars? #kroppskontroll #shetlandsheepdog #sheltiesofinstagram #sheltie #puppy

A post shared by Ida Cronebäck (@pestosixtenjag) on Apr 18, 2016 at 2:24pm PDT

Helt plötsligt ser vi ljuset på andra sidan

Röntgendag idag. En dag som blivit förknippad med nervositet big time! De två senaste gångerna har inte varit vad vi hoppats och idag var det den stora domedagen. Skulle det ha hänt något?

Ortopeden börjar med att klämma, känna och titta på rörelser. Berömmer mig för ett riktigt bra jobb med rehaben vilket känns skönt! Helt jämnt musklad och bra musklad för att ha varit så hårt hållen i över fyra månader.

Vi tar plåtar och precis som vanligt går det fort och enkelt trots att Pesto är helt vaken. Han är en stjärna verkligen när det kommer till att göra det jag ber honom om. Får mycket beröm av personalen och det ska han ha!

När jag får se plåtarna sjunker jag ihop och tänker att jahopp. Det var inte bra idag heller. Men. När vi börjar prata, när ortopeden berättar, visar och förklarar. Plockar fram plåtarna från förra gången. Då ser faktiskt jag också hur mycket som hänt. Han är inte helt läkt än men han är faktiskt bättre. Riktigt bra! Han kommer att läka. Ortopeden säger det och den här gången litar jag på henne för den här gången låter hon säker. Vi får börja leva ett mer normalt liv. Inte härja fritt men vara lite lös. Öka promenaderna successivt. Röra sig fritt inne. Vi får lite i smyg börja leva. I väntan på nästa röntgen i maj. Som hon mest bokade in för att stilla mina nerver. Hon är säker nu på att det kommer bli bra. Jag är fortfarande redo för hispan men innerst inne känner jag mig inte helt uppgiven. Vi fixar det här. Det gör vi!

Vad som är viktigt när det gäller på riktigt

Jag hade lite kompisar hemma igår kväll och av någon anledning så hade en rätt stor andel av oss skadade eller före detta skadade hundar. Det blev mycket prat om skadade hundar alltså och ibland kan det faktiskt vara skönt att känna att man inte är ensam. Varken om att ha en skadad hund eller ensam om att känna sig lite uppgiven. Även om alla hundar inte går sönder medan de kör agility (faktiskt ganska få) så går många agilityhundar sönder. Nu är det svårt att jämföra med andra hundar då de flesta jag känner har agilityhundar. Men. Håller de verkligen för agility, våra hundar? Så klart de gör. Många hundar gör det ju! Tävlar en hel karriär med ytterst få skador! Det kanske mer är en viss typ av hund som lättare blir skadad? Den typ av hund som vi gärna vill ha när vi kör agility. Fullt ös medvetslös. Just Pestos skada var en olycka. Den hade kunnat hända oavsett vem han är. Men snabb som blixten gör såklart risken lite större att hamna på fel plats vid fel tidpunkt.

Nu när det gått flera månader sen jag och Pesto körde agility. När jag inte tävlat på länge och bara leker valp och går promenader. Då inser jag också att agility faktiskt inte är livet. Hundar är livet. Det är de. Men med hundar kan man göra mycket. Faktiskt. Självklart hoppas jag fortfarande att vi kommer komma dit igen. Självklart kommer även Sixten få köra agility. Jag har dessutom förhoppningar om att han kommer kunna ha hjärnceller igång samtidigt som han springer! Dock känns det väldigt skönt att känna att, OM, om det inte blir agility. Då överlever jag. Vi överlever. För vi kan göra andra saker!

Med Sixten har jag inte alls samma prestationsångest som jag haft med Pesto. Sixten är en underbar individ. Han kommer bli bra på det vi gör. Jag behöver inte stressa! Pesto var också en underbar individ redan som valp. Jag insåg bara inte då att jag inte behövde stressa. På något sätt landar man nog som hundförare. Inser att man hinner. Att om man bara har planer och grundar bra. Så tar det inte så fasligt lång tid sen. Och tar det lång tid. Så är ju träningen på väg till sen  förbaskat rolig den med!

Det är hit vi längtar mest! En lös hund i en skog! Kommer i bara dit. Då överlever vi. Igår när vi var på rehab för att få laser så fick Pesto en liten kort fyskoll. Han fick gå och han klämdes på. Han rör sig enligt sjukgymnasten helt rent utan tendens till hälta. Han är helt jämnt musklad trots att han nu rör sig mer på promenad än i vatten. Han får gå 20 minuter långa promenader nu. Den 21 mars får vi veta hur det ser ut på insidan!

Pesto rehabar och valpen är valp!

 

Idag var jag på rehab med Pesto igen. Vi är det 1-2 ggr per vecka nu och idag fick vi även köra laser utöver simningen. Skönt att få göra något. Skönt också att få stärkande ord från personalen. Den ständiga ovissheten är så fruktansvärt jobbig och i perioder är det så jobbigt att orka. Fast orka är det enda man kan göra. Idag har jag dock nya krafter igen och hoppas orka till nästa rehab om en vecka! Min duktiga lilla pest. Vilken hjälte han är ❤

Den lilla valpen då? Han har börjat på dagis hemma hos Malin, Ming och Tobi med familj och lever verkligen livet där ❤ Han leker massor med Ming och har det helt fantastiskt! Möjligen att det är lite lite tråkigt att han sover som en gris hela kvällen sen men det får det väl vara värt!

Vi hinner faktiskt med några läxor också nu när jag börjat jobba igen. Även fast det kanske bara blir en per dag. Han är en riktig liten stjärna! Häromdagen lekte han alldeles förträffligt.

Vi har börjat försöka leka på andra ställen men det är betydligt svårare. Vi får se vad fröken säger om det!

Vi har också börjat träna med större låda där läxan är både alla tassar i och frambenen på. Inga problem alls tyckte Sixten. Tänk att det här…:

…är samma valp som hade så här svårt i början att hitta sina små tassar:

Lilla lilla valpen som börjar bli så stor och så duktig!

 

 

Så, hur mår Pesto

Mitt i all valplycka finns ju en liten svart och väldigt uttråkad liten sheltie i en bur. Han får nu gå ca 5 minuter långa promenader och har träffat sjukgymnast en gång. Vi har fått order om att ståträna med tårna rakt fram för att stärka musklerna så att han inte utåtroterar för att avlasta. Han gör alltså mer än han gjort förut och ju mer han gör desto högre förväntningar får han. Högre förväntningar ger stökigare hund. Han är fortfarande fantastiskt duktig men rätt odräglig emellanåt.

På måndag har vi ny tid för rehab och på tisdag ska vi röntga igen. Då finns förhoppningar om läkt Pesto. Vi får väl se vad plåtarna visar! Jag tycker fortfarande att delen där brottet är är tjockare och knutigare vilket är normalt under läkning men kanske borde försvinna innan det är färdigt för belastning? Vi får väl se vad de säger på tisdag helt enkelt och en knapp vecka kvar för benet att läka!

Vi längtar så efter frihet!

Att hantera något jag inte egentligen kan hantera

Jag har valt att låta bloggen vara min ventil. Mitt sätt att hantera livet med en skadad hund. Försöka bena ut hur jag känner, försöka inse att vi kommer ur det, på något sätt.

Dagarna går faktiskt framåt. Det varierar kraftigt hur jag hanterar det faktum att min hund är trasig. En sak är dock alltid densamma. Jag har fantastiska vänner! Stöttning och pepp rakt igenom och jag älskar er för det! ❤

Linnea tipsade om att göra en checklista. På något sätt se att det händer saker och att vi närmar oss slutet på det onda. Än så länge är ju saker som händer något jag inte har en aning om ifall det är bra på riktigt eller bara verkar bra, men det jag inte vet kan jag inte i dagsläget sörja. Jag måste tänka positivt. Så hittills är positiva saker som hänt:

• Torsdag – får veta att det inte är kört. Det är inte potatismos av skelettet och det finns goda förutsättningar för att han blir helt bra!
• Lördag – Lilla hunden lyckas bajsa på tre ben (så sjuka saker att bli glad över men alla orosmoment som försvinner hjälper mig att orka mig igenom dagen)
• Söndag – Han kan vila på sitt onda ben när han står upp utan att stödja på det.
• Måndag – Bajsar. Klarar fortfarande av att ta det lugnt i buren.

På onsdag är nästa stora punkt på listan. Då ska Pesto röntgas igen. Den där ständigt gnagande oron att något ligger snett behöver verkligen den där röntgen. Paniken när något knäpper till hos honom och jag är övertygad om att någon del hamnade fel. Jag försöker tänka att vad som än händer nu, är det inte försent att laga på onsdag. Det är lättare sagt än gjort dock!