Mitt inlägg i förskoledebatten

Det pratas och skrivs mycket om förskolan idag i och med den hårt kritiserade möjligheten föräldrar som är föräldralediga eller arbetslösa i Stockholm kommer att få att lämna sina barn heltid på förskolan.I Stockholm går dessa barn idag 30 timmar per vecka till skillnad från här i Linköping (och många andra ställen) där de går 15 timmar per vecka.

I Linköping går diskussionerna om att öka den tiden till 30 timmar per vecka också för att skapa en mer jämlik situation för våra barn. En tanke som i grunden i god och som jag absolut inte tycker är fel. Men. Varför finns det ett men? Ett men till heltid i Stockholm och ett men till 30 timmar i Linköping.

Nej, det handlar inte så mycket om att föräldrarna fasen får ta sitt ansvar när de nu skaffat de där barnen. Det handlar heller inte om att det är skönt och glassigt när de är hemma. Det handlar om en verksamhet som behöver komma på fötter. En verksamhet som idag i många många fall fortfarande, trots prat om förändring, har på tok för stora barngrupper. En verksamhet där barnen många gånger har långa dagar vilket kräver stor personaltäckning över dagen vilket gör att det är väldigt få timmar det faktiska personalantalet faktiskt är det som står på pappret. En verksamhet med enorm brist på vikarier och en verksamhet med högt sjukskrivningsantal.

Där jag jobbar får vi möjlighet till planering och reflektion för en fortsatt BRA pedagogisk och omsorgsfull verksamhet de dagar 15-timmarsbarnen är lediga. Detta för att stora barngrupper kräver hög personaltäthet  för att fungera. För att relationsarbetet i gruppen ska fortgå och för att vi vill ge barnen en trygg plats att vara på.

Jag vill alltså påstå att så som verksamheten ser ut idag kommer en ökad tid för barn till föräldralediga och arbetslösa leda till en sämre verksamhet.

Därför hoppas jag att det fortsätts prata om förskolan och de utvecklingsmöjligheter som finns. För förskolan är bra. Vi är fantastiska skulle jag vilja påstå. Tänk då hur bra det skulle bli och vad det skulle leda till långsiktigt om vi på sikt kan ge ALLA barn en riktigt riktigt bra förskola. En bra grund för ett fortsatt livslångt lärande och kanske viktigast av allt. En trygg social grund att stå på för en bättre värld.

Minskade barngrupper allra först. Ökade tider sen!

Annonser

Fågel, fisk eller mittimellan?

Idag känner jag mig mest som en fisk. Blubbblubbblubb,

Har jobbat mellan 8-21.30 med en ynka paus på 45 minuter utöver den obligatoriska 30-minutersrasten. Då jag lämna Pesto hos dagmatte. Vi har slitit med ommöblering, diskuterat förbättringsområden, inställning till jobb på möte och dagtid har jag vänt ut och in på mig själv för att räcka till för alla barn. En del dagar känns det som att man kommer i ofas från början.

Åh vad jag blir bitter och besviken om de här långdragna löneförhandlingarna inte ger någon effekt. Måtte det bli strejk i så fall. De hotar ju med det i alla fall. Återstår att se OM. För fortsätter jobbet att ha en låg status utan hög lön. Med en lön att jämföra med en outbildad. Då är det ju ett skämt på riktigt om folk fortsätter utbilda sig till förskollärare och lärare. Fyra-fem år på universitet och med studielån. Det gör man ju inte BARA för att det är kul. NÅGOT vill man ju ha för att täcka upp de där räkningarna man måste betala sen till CSN för typ… Resten av sitt liv?

Vi som jobbar redan idag knegar ju på. De bra dagarna väger ju för det mesta upp de sämre och vad tusan ska man göra annars som man trivs med lika bra? Men. Det hindrar inte att jag ibland måste säga ifrån lite. Ett lågprioriterat yrke både lönemässigt och resursmässigt förtjänar ett bättre öde. Är det dags för förändring i år??

Strävan efter finhet

Jag läste Hedvigs inlägg precis om vikten av att tycka om sig själv. Då kom jag på att jag funderade över det där på jobbet idag. Vilken värdering vi lägger hos barnen i vad de ska sträva efter?

Barnen jag jobbar med är 5 år, ska fylla 6. En ålder att leka och ha kul? En ålder där utseende har noll betydelse? Konstigt då att barnen spenderar mer och mer tid framför spegeln. Jag har tjejer som kan fråga killarna om de tycker att de ska locka håret dagen efter och faktiskt ser till att få håret lockat om svaret blir ja! Men även killarna står framför spegeln och fixar frillan. Den ska istället vara tuff, som en tuppkam.

Hur blev det så här? Jag gissar att det inte bara är barnen på mitt jobb som beter sig på det sättet? Hur har vi lyckats skapa dem till att se så stor betydelse i utseendet?

Kan det kanske vara så att vi när barnen ritat en teckning automatiskt säger: Vad fin den är! Eller när de köpt nya kläder: Vilka fina nya kläder! (tuffa/häftiga om det är killar som bär dem). När flickorna lockar håret: Åh vad fin du är i håret idag! Med lockar som är så gulligt! När pojkarna fixat tuppkam: Häftig frisyr!

Vi gör det ju för att vi ser att barnen ansträngt sig och söker den uppmärksamheten. Men vilket budskap sänder vi till dem när vi ständigt påpekar hur fint allting är? När tjejen som inte lockat håret får höra vilken uppmuntran tjejen som HAR lockat håret får. vad säger vi till henne då? Att hon är lite mindre värd som inte ansträngt sig och ordnat till utseendet?

Kan vi inte istället välja att påpeka bra saker vi GÖR? Titta vilken fin kompis du var nu som frågade om hon ville vara med dig och gunga! Vad glad jag blev när jag såg att du verkligen ansträngde dig för att koncentrera dig på samlingen idag! Vilken rolig lek ni hittat på idag! Jag blir riktigt sugen på att vara med när jag ser hur kul ni har!

Två bilder. Två tillfällen.

image

Naturreservat nr 3! vallaskogen! Jag vet. Jag ger mig knappast ut på nya äventyr. Ännu.

 

image

På beställning. Påskharen inväntar barnen. Det SER skönt ut i solen! Men det blåste kallt och stenen jag gömde mig bakom var grannhundarnas favorit kissplats! Vad gör man inte för att barnen ska få träffa påskharen!?

Så klart vi gör, man blir trött av att iakta!

Idag på jobbet pratade vi om hur det är att jobba som förskollärare.

Kollega: Vad gör man när man jobbar här?

Barn: Ni tar hand om barnen.

Ida: Hur tar vi hand om barnen då?

Barn: Ni ser till så vi inte bråkar?

Ida: Så vi sitter och tittar på er när ni leker och säger till när ni bråkar?

Barn: Ja

Ida: Är det det enda vi gör?

Barn: Nej! Ni tar ju rast också!

Pesto förskolehunden

Pesto har hälsat på ett par gånger på jobbet. Först som yttepytte nyinflyttad liten sparv och lite senare som något tuffare och något större. Båda gånger lika omtyckt! Barnen på jobbet har ju varit med från början. Sett bilder, hört mig berätta och väntat nästan lika spänt som mig på dagen då han flyttade in.

Ofta när jag går hem för dagen får jag höra: ”Hälsa Pesto!”

Igår eftermiddag lekte ett par tjejer hund med varandra. Rätt vanligt förekommande att barn gör det men den här hundleken var lite sötare än andra hundlekar. Jag satt i rummet bredvid och hörde den ena tjejen förklara för den andra vilka roller de skulle ta. ”Du får vara Pesto, så är jag Ida.” ”Kom nu Pesto, nu ska vi ut och gå!” Så söta de är barnen!

Idag visade jag upp mina något sargade valplekarhänder för barnen. Vi räknade hur många småsår jag hade och konstaterade att han var rätt busig den lilla. Ett av barnen kom ihåg när jag berättade att jag fått frågan om jag ville ha en galen valp, eller en helgalen och han säger: ”Tror du att du har så där många sår för att du valde den helgalna?” Jag tror nog att han har rätt!

Tänderna fungerade fint redan vid 5 veckor!