Mitt inlägg i förskoledebatten

Det pratas och skrivs mycket om förskolan idag i och med den hårt kritiserade möjligheten föräldrar som är föräldralediga eller arbetslösa i Stockholm kommer att få att lämna sina barn heltid på förskolan.I Stockholm går dessa barn idag 30 timmar per vecka till skillnad från här i Linköping (och många andra ställen) där de går 15 timmar per vecka.

I Linköping går diskussionerna om att öka den tiden till 30 timmar per vecka också för att skapa en mer jämlik situation för våra barn. En tanke som i grunden i god och som jag absolut inte tycker är fel. Men. Varför finns det ett men? Ett men till heltid i Stockholm och ett men till 30 timmar i Linköping.

Nej, det handlar inte så mycket om att föräldrarna fasen får ta sitt ansvar när de nu skaffat de där barnen. Det handlar heller inte om att det är skönt och glassigt när de är hemma. Det handlar om en verksamhet som behöver komma på fötter. En verksamhet som idag i många många fall fortfarande, trots prat om förändring, har på tok för stora barngrupper. En verksamhet där barnen många gånger har långa dagar vilket kräver stor personaltäckning över dagen vilket gör att det är väldigt få timmar det faktiska personalantalet faktiskt är det som står på pappret. En verksamhet med enorm brist på vikarier och en verksamhet med högt sjukskrivningsantal.

Där jag jobbar får vi möjlighet till planering och reflektion för en fortsatt BRA pedagogisk och omsorgsfull verksamhet de dagar 15-timmarsbarnen är lediga. Detta för att stora barngrupper kräver hög personaltäthet  för att fungera. För att relationsarbetet i gruppen ska fortgå och för att vi vill ge barnen en trygg plats att vara på.

Jag vill alltså påstå att så som verksamheten ser ut idag kommer en ökad tid för barn till föräldralediga och arbetslösa leda till en sämre verksamhet.

Därför hoppas jag att det fortsätts prata om förskolan och de utvecklingsmöjligheter som finns. För förskolan är bra. Vi är fantastiska skulle jag vilja påstå. Tänk då hur bra det skulle bli och vad det skulle leda till långsiktigt om vi på sikt kan ge ALLA barn en riktigt riktigt bra förskola. En bra grund för ett fortsatt livslångt lärande och kanske viktigast av allt. En trygg social grund att stå på för en bättre värld.

Minskade barngrupper allra först. Ökade tider sen!

Fågel, fisk eller mittimellan?

Idag känner jag mig mest som en fisk. Blubbblubbblubb,

Har jobbat mellan 8-21.30 med en ynka paus på 45 minuter utöver den obligatoriska 30-minutersrasten. Då jag lämna Pesto hos dagmatte. Vi har slitit med ommöblering, diskuterat förbättringsområden, inställning till jobb på möte och dagtid har jag vänt ut och in på mig själv för att räcka till för alla barn. En del dagar känns det som att man kommer i ofas från början.

Åh vad jag blir bitter och besviken om de här långdragna löneförhandlingarna inte ger någon effekt. Måtte det bli strejk i så fall. De hotar ju med det i alla fall. Återstår att se OM. För fortsätter jobbet att ha en låg status utan hög lön. Med en lön att jämföra med en outbildad. Då är det ju ett skämt på riktigt om folk fortsätter utbilda sig till förskollärare och lärare. Fyra-fem år på universitet och med studielån. Det gör man ju inte BARA för att det är kul. NÅGOT vill man ju ha för att täcka upp de där räkningarna man måste betala sen till CSN för typ… Resten av sitt liv?

Vi som jobbar redan idag knegar ju på. De bra dagarna väger ju för det mesta upp de sämre och vad tusan ska man göra annars som man trivs med lika bra? Men. Det hindrar inte att jag ibland måste säga ifrån lite. Ett lågprioriterat yrke både lönemässigt och resursmässigt förtjänar ett bättre öde. Är det dags för förändring i år??

Strävan efter finhet

Jag läste Hedvigs inlägg precis om vikten av att tycka om sig själv. Då kom jag på att jag funderade över det där på jobbet idag. Vilken värdering vi lägger hos barnen i vad de ska sträva efter?

Barnen jag jobbar med är 5 år, ska fylla 6. En ålder att leka och ha kul? En ålder där utseende har noll betydelse? Konstigt då att barnen spenderar mer och mer tid framför spegeln. Jag har tjejer som kan fråga killarna om de tycker att de ska locka håret dagen efter och faktiskt ser till att få håret lockat om svaret blir ja! Men även killarna står framför spegeln och fixar frillan. Den ska istället vara tuff, som en tuppkam.

Hur blev det så här? Jag gissar att det inte bara är barnen på mitt jobb som beter sig på det sättet? Hur har vi lyckats skapa dem till att se så stor betydelse i utseendet?

Kan det kanske vara så att vi när barnen ritat en teckning automatiskt säger: Vad fin den är! Eller när de köpt nya kläder: Vilka fina nya kläder! (tuffa/häftiga om det är killar som bär dem). När flickorna lockar håret: Åh vad fin du är i håret idag! Med lockar som är så gulligt! När pojkarna fixat tuppkam: Häftig frisyr!

Vi gör det ju för att vi ser att barnen ansträngt sig och söker den uppmärksamheten. Men vilket budskap sänder vi till dem när vi ständigt påpekar hur fint allting är? När tjejen som inte lockat håret får höra vilken uppmuntran tjejen som HAR lockat håret får. vad säger vi till henne då? Att hon är lite mindre värd som inte ansträngt sig och ordnat till utseendet?

Kan vi inte istället välja att påpeka bra saker vi GÖR? Titta vilken fin kompis du var nu som frågade om hon ville vara med dig och gunga! Vad glad jag blev när jag såg att du verkligen ansträngde dig för att koncentrera dig på samlingen idag! Vilken rolig lek ni hittat på idag! Jag blir riktigt sugen på att vara med när jag ser hur kul ni har!

Två bilder. Två tillfällen.

image

Naturreservat nr 3! vallaskogen! Jag vet. Jag ger mig knappast ut på nya äventyr. Ännu.

 

image

På beställning. Påskharen inväntar barnen. Det SER skönt ut i solen! Men det blåste kallt och stenen jag gömde mig bakom var grannhundarnas favorit kissplats! Vad gör man inte för att barnen ska få träffa påskharen!?

Så klart vi gör, man blir trött av att iakta!

Idag på jobbet pratade vi om hur det är att jobba som förskollärare.

Kollega: Vad gör man när man jobbar här?

Barn: Ni tar hand om barnen.

Ida: Hur tar vi hand om barnen då?

Barn: Ni ser till så vi inte bråkar?

Ida: Så vi sitter och tittar på er när ni leker och säger till när ni bråkar?

Barn: Ja

Ida: Är det det enda vi gör?

Barn: Nej! Ni tar ju rast också!

Pesto förskolehunden

Pesto har hälsat på ett par gånger på jobbet. Först som yttepytte nyinflyttad liten sparv och lite senare som något tuffare och något större. Båda gånger lika omtyckt! Barnen på jobbet har ju varit med från början. Sett bilder, hört mig berätta och väntat nästan lika spänt som mig på dagen då han flyttade in.

Ofta när jag går hem för dagen får jag höra: ”Hälsa Pesto!”

Igår eftermiddag lekte ett par tjejer hund med varandra. Rätt vanligt förekommande att barn gör det men den här hundleken var lite sötare än andra hundlekar. Jag satt i rummet bredvid och hörde den ena tjejen förklara för den andra vilka roller de skulle ta. ”Du får vara Pesto, så är jag Ida.” ”Kom nu Pesto, nu ska vi ut och gå!” Så söta de är barnen!

Idag visade jag upp mina något sargade valplekarhänder för barnen. Vi räknade hur många småsår jag hade och konstaterade att han var rätt busig den lilla. Ett av barnen kom ihåg när jag berättade att jag fått frågan om jag ville ha en galen valp, eller en helgalen och han säger: ”Tror du att du har så där många sår för att du valde den helgalna?” Jag tror nog att han har rätt!

Tänderna fungerade fint redan vid 5 veckor!

Var nöjd med allt som livet ger..

Eller i alla fall det mesta!

Igår hade vi handledning på jobbet efter stängning. Vi ska bli ett bättre sammansvetsat arbetslag som med glädje tar oss an utmaningar som möter oss. Över lag är nog vi förskollärare en halvgnällig yrkeskategori. Det är så mycket vi inte kan styra själva och så ofta känner vi att vi inte räcker till. Så vi sätter oss ner och suckar. Det ska vi visst sluta med nu! Nu ska vi tänka att ”Nej! Det här kan jag inte påverka! Nu gör jag det bästa av den situation jag sitter i för jag har ju satt mig där själv!” Vilket såklart är helt rätt sätt att hantera det hela. Det finns massa saker man kan göra för att underlätta när barnen känns för många och vi för få.

Samtidigt blir jag lite sådär småförbannad som jag blir ibland. Jaha. Ska vi bara acceptera läget och fortsätta jobba med låga löner och för stora barngrupper? Nöja oss. Nej, jag tänker nog fortsätta vara öppen med de förhållanden som råder. Ingen tjänar på att det inte kommer fram. Däremot kan man fortsätta göra allt man kan för att situationen vi befinner oss i ska bli bra. Vi HAR ju ett alldeles fantastiskt jobb. Jag älskar mitt jobb och utmaningen det ger. Så. Nu ska jag börja se möjligheter och inte hinder. Jag ska bli en glad och positiv lärare som tror det bästa om barnen och ger dem möjligheter att utvecklas! Det är faktiskt ett av mina mål med 2012 som jag skrivit ner här hemma:

Ha KUL med barnen på jobbet och bjuda på mig själv!

Back to work!

Yep! Igår började jag jobbet igen med en studiedag. Intressant om pedagogisk dokumentation men långrandigt att sitta ner i sex timmar.. Jag är dålig på det. Jag längtade lite efter ungarna!

Så idag kickade första jobbdagen med barnen igång klockan 6.00! Man ska känna att man lever. Dagen har dessutom varit ruggigt bra! En lyckad inskolning. Ett mysigt klimat i gruppen och en hoppfull känsla hos oss kollegor. Det SKA bli en bra vår! Undrar om man kan göra en dinosaurie av hönsnät i originalstorlek och sedan klä i tyg?

Det är skillnad på sak och sak

Jag har varit rätt så bitter bitvis det senaste över situationen man hamnar i som förskollärare. Med stora barngrupper och låg personaltäthet. Det är tufft ibland men kanske bör jag påpeka en viktig sak.

Det är inte just MIN arbetsplats som är boven i dramat. Jag skulle vilja påstå att vi består av en ruggigt bra samling pedagoger som gör ett fenomenalt jobb med de förutsättningar vi har. Ibland kan jag undra vad jag ska göra den dagen jag får egna barn. Säga upp mig för att kunna placera mina egna barn på det bästa stället kanske?

Nej, min bitterhet grundar sig mycket högre upp i kedjan. Det finns en anledning till att personalen inte räcker till och det är inte för att min chef gillar att se oss slita. Nej, det är för vi inte tilldelas mer uppifrån. Det ser inte ut så bara i Linköping. Nej, det är så det ser ut i Sverige idag. Skolan är lågprioriterad oavsett vad herr Björklund försöker påstå. Det är felprioriterat att börja trycka på ordning och uppförande och inte anledningen till att ordningen och uppförandet är som det är. Nej, herr Björklund. Barnen beter sig som de gör för att de kräver det de har rätt till. Uppmärksamhet och personlig kontakt med lärare och pedagoger. Börjar du där, så kommer det andra som ett brev på posten. Det kan jag lova dig.

Jag har världens bästa jobb. Det har jag verkligen. Jag vill dock att det ska bli bättre. För barnens skull.

Förskolan ÄR bra för barnen. De utvecklas till individer och kunskapsskapande människor. Förbereder sig för ännu mera kunskap, påbörjar det livslånga lärandet och lägger grunden för en skolgång som för många är lång. En bra grund är grunden till allt. Barnen får den grunden på förskolan. Tänk om det blev ännu bättre? Hur bra skulle det inte vara då?