Vad som är viktigt när det gäller på riktigt

Jag hade lite kompisar hemma igår kväll och av någon anledning så hade en rätt stor andel av oss skadade eller före detta skadade hundar. Det blev mycket prat om skadade hundar alltså och ibland kan det faktiskt vara skönt att känna att man inte är ensam. Varken om att ha en skadad hund eller ensam om att känna sig lite uppgiven. Även om alla hundar inte går sönder medan de kör agility (faktiskt ganska få) så går många agilityhundar sönder. Nu är det svårt att jämföra med andra hundar då de flesta jag känner har agilityhundar. Men. Håller de verkligen för agility, våra hundar? Så klart de gör. Många hundar gör det ju! Tävlar en hel karriär med ytterst få skador! Det kanske mer är en viss typ av hund som lättare blir skadad? Den typ av hund som vi gärna vill ha när vi kör agility. Fullt ös medvetslös. Just Pestos skada var en olycka. Den hade kunnat hända oavsett vem han är. Men snabb som blixten gör såklart risken lite större att hamna på fel plats vid fel tidpunkt.

Nu när det gått flera månader sen jag och Pesto körde agility. När jag inte tävlat på länge och bara leker valp och går promenader. Då inser jag också att agility faktiskt inte är livet. Hundar är livet. Det är de. Men med hundar kan man göra mycket. Faktiskt. Självklart hoppas jag fortfarande att vi kommer komma dit igen. Självklart kommer även Sixten få köra agility. Jag har dessutom förhoppningar om att han kommer kunna ha hjärnceller igång samtidigt som han springer! Dock känns det väldigt skönt att känna att, OM, om det inte blir agility. Då överlever jag. Vi överlever. För vi kan göra andra saker!

Med Sixten har jag inte alls samma prestationsångest som jag haft med Pesto. Sixten är en underbar individ. Han kommer bli bra på det vi gör. Jag behöver inte stressa! Pesto var också en underbar individ redan som valp. Jag insåg bara inte då att jag inte behövde stressa. På något sätt landar man nog som hundförare. Inser att man hinner. Att om man bara har planer och grundar bra. Så tar det inte så fasligt lång tid sen. Och tar det lång tid. Så är ju träningen på väg till sen  förbaskat rolig den med!

IMG_3820 (1024x667)

Det är hit vi längtar mest! En lös hund i en skog! Kommer i bara dit. Då överlever vi. Igår när vi var på rehab för att få laser så fick Pesto en liten kort fyskoll. Han fick gå och han klämdes på. Han rör sig enligt sjukgymnasten helt rent utan tendens till hälta. Han är helt jämnt musklad trots att han nu rör sig mer på promenad än i vatten. Han får gå 20 minuter långa promenader nu. Den 21 mars får vi veta hur det ser ut på insidan!

Att något så roligt kan ge så mycket jobbiga känslor?

Att agility är svårt kan vi nog alla skriva under på som sysslar med det. Att det är roligt likaså. Under de flesta av mina agilityår har alltid det där roliga övervägt det där svåra och tävling har varit kul. Med Pesto har det inte alltid varit så hela tiden men svackorna har gått över till nästa tävling och glädjen har vunnit, igen. Till i somras. Jag åkte ensam sju timmar i bil för att diska mig fyra lopp på Öland och insåg i bilen på vägen hem att nej. Det här är inte roligt längre. Tävla ger mer press och mer negativa känslor än positiva. Klass 3 är för svårt och vi hade saker som krånglade. Som att Pesto började fråga vart han skulle efter balansen istället för att lyssna. Som att jag gick med klump i magen inför start och en känsla av att inte kunna nolla. Eller kunna springa agility.

Jag valde att tävlingspausa hela september och träna på det vi hade vi problem med. Hitta en känsla av glädje och se till att släppa pressen. Mitt i vilan förlorade vi också vår bästis men om det kommer ett eget inlägg när orken finns. Under september blev agility roligt igen! Vi kan ju massor av saker och vi jobbade igenom flera bitar vi har haft problem med. Framförallt har Pesto inte alls samma tendenser till klister längre. Vi vann faktiskt KM som perfekt uppladdning i tisdags!

Så igår åkte vi till Tångahallen med Johanna och Disa. Det var dags igen! Vilket fantastiskt ressällskap jag hade för ändamålet, ha kul på banan! Peppiga vänner är det bästa och fler fanns på plats! Tack Emma för att du tog hand om mig före första starten ❤

Med facit i hand så här dagen efter måste jag säga att jag hade roligt igår. Resultaten uteblev men känslan av kaos som vi hade på Öland höll sig borta och den lilla hunden gjorde allt jag bad honom. Han kan ju inte hjälpa att jag bad honom om fel saker ett par gånger igår. ❤

Jag brottas fortfarande med känslan av att inte kunna nolla i klass 3 och den känslan stör helt klart. Men. En sak i taget och på något sätt får jag tävla mig igenom den känslan! Samtidigt som vi tränar duktigt och blir bättre. Så länge vi är hela ska vi ha kul! 🙂

När man inser att man inte bara kan börja där man slutade

Ja, det är så lätt hänt. Man kör igång, försiktigt, men precis som vanligt. Det går ett tag och helt plötsligt inser man. Hunden är på väg upp i stress igen och det vet jag ju mycket väl vad det ledde till förut. Vad gör jag nu?

1. Jag slutar tänka tanken SM 2016. Det kanske händer men det är inget mål, inte där vi har fokus nu. Det finns fler SM och min hund är ung.
2. Jag funderar. Funderar på vad jag kan komplettera agilityn med för att hitta ett lugn i vår träning.
3. Jag mailar Helene Lindström och bokar in träning. Lydnadsträning med fokus på att hitta en attityd hos mig och min hund som gör att vi kan träna tillsammans under harmoni men viktigast av allt. Med glädje!
4. Jag åker till Högby hundhall en regnig lördag och tränar lydnad. Funderar över förstärkningsord, belöningsmarkeringar och känsla. Jag tränar lite hoppteknik och avslutar passet med en trevlig och avspänd hund.
5. Jag pratar med Lise-Lotte om upplägg, framtidsplaner och känslor kring träning och tävling. Lise-Lotte är guld i såna lägen. Hon känner mig utan och innan när det kommer till träning, tävling och stress. Efter att hon varit hjälpinstruktör på mina kurser 5 kurser på raken gissar jag att det liksom blir naturligt. Hon kan mitt sätt att tänka hund och vet mina svagheter, och styrkor.
6. Jag inser dagen efter hoppteknikpass att min hund känns fin i kropp och själ.
7. Jag åker ut och tränar kontaktfält. Jag värmer upp med lugn promenad med storebror. Jag fortsätter uppvärmningen genom att träna lydnad precis bredvid balansen. Mest fritt följ och lite tricks. Helt plötsligt så skickar jag liksom upp min hund på nedfarten och han bara gör den. Tyst och noggrant. Jag tränar lite mer lydnad och så vips så är han där igen. På nedfarten. I balans. Han gör några tricks, jag lägger honom ner och går iväg till balansens slut och så kallar jag in honom över balansen. Säger ”ner” sådär som att det är det naturligaste i världen att han ska klara det och han bara gör det. Tyst, enkelt och alldeles perfekt. Vi gör några fler tricks och sen samma sak igen. Det kanske var en slump? Men nej, han bara gör det igen. Lugnt och självsäkert. med huvudet med sig och en kropp som kommer ihåg. Fjärde repetitionen kommer några skall. Han börjar bli trött och vi avslutar med att snurra några varv åt varje håll runt ett hinderstöd. Sen leker vi och konstaterar att vi är bäst i världen! ❤

1077374_473899379368472_509549581_o

Foto: Linn Sundström

Ibland kommer det onda med något gott. Man tar tag i något som fungerat, men som inte varit optimalt, och så gör man det optimalt. Nu ska vi se om det här blir optimalt, det vet inte än på länge. Några ändringar längs med vägen lär det bli och bakslag likaså. Det viktigaste är att jag börjat!

Om att ta ofrivillig paus och vägen tillbaka

För några veckor sedan började jag fundera över om allt stod rätt till med min lilla hund. Han kändes ovanligt spänd och kändes mer stressad än vanligt. Ett agilitypass hos uppfödare med ett par rivningar och ovilja att svänga gjorde att jag lät Mia klämma igenom honom då jag ju anat att något inte stod rätt till med ländryggen.

Det positiva var att han inte verkade vara sönder någonstans. Dock hade jag rätt i att något inte stod rätt till med ländryggen. Muskelspänningar som hade börjat göra lite ont. Vila, inköp av novafon och en bokad till på norsholms rehab. Nu, så här några veckor senare, två besök i norsholm med elbehandling och ganska mycket novafonande är vi på väg tillbaka. Marie berömde honom förra gången han var där och jag vågar tro på att hon imorgon när vi ska dit igen faktiskt ska låta oss sätta igång så smått igen. Han känns faktiskt så fin nu!

Att vi är på väg tillbaka trodde jag skulle leda till att det skulle börja kännas bra och peppigt igen. Istället höll jag inte alls ihop för helgens enorma översvämning av facebookuppdateringar från både landslagsuttagning och andra tävlingar och kände mig rejält uppgiven och ledsen igår. Prestationsångest blandat med oro över OM vi kommer få sätta igång igen snart. Hur mycket har vi tappat? Hur mycket drar andra ifrån? Hur mycket kommer han kunna köra utan att få återfall? Kommer han att hålla för träning och tävling framöver alls? Tankarna skenar iväg och jag tänker inte alltid logiskt. Så. Nu slutar jag titta på agilityfilmer och jag slutar läsa uppdateringar om resultat. Framförallt slutar jag känna mig tvingad att kommentera dem. Det betyder inte att jag inte är glad, bara att jag inte orkar. I alla fall ett tag. Jag är alldeles fantastisk glad över fina vänners fina resultat men just nu står det mig ändå upp i halsen och jag måste få andas en liten stund.

oavsett vad är du den finaste jag vet <3

oavsett vad är du den finaste jag vet ❤

Agilitymotivation

Jag brukar ibland med bestämdhet hävda att båda mina hundar skulle kunna springa ganska många varv agility utan belöning och ändå fortsätta jobba lika entusiastiskt. De brinner för agility och belöningen är en positiv bisak. Så länge det handlar om att springa något de redan kan. Vid inlärning av nya saker är det ju ett annat läge såklart.

Jag har absolut ingen som helst tanke på att testa min teori. Mina hundar är fantastiska träningskompisar som förtjänar all belöning i världen för det de gör! Dock funderar jag en del kring vad det är som gör att jag har fått två hundar med så hög motivation för agility?

Självklart finns det enkla svar. Som att Pesto är född agilitymaskin med en omåttlig vilja att springa. Att Kezo är av en ras som ändå förr avlades främst för arbete. Men det förklarar ändå inte allt. För motivationen finns inte alls där på samma sätt i andra grenar.

Jag vill inte påstå att jag har ett medvetet sätt att jobba med motivation. Men jag har ett medvetet sätt att lägga agilityn på en lagom nivå i våra liv.

– I år har jag haft principen: Aldrig mer än 3 pass agility i veckan. Tävling inräknat. Främst för att hålla stressen hos Pesto på lagom nivå. Som bonus får både jag och Pesto en rejäl kick de gånger vi faktiskt tränar eller tävlar!

– Mina hundar har alltid haft en eller ett par dagar i veckan (beroende på hur livet ser ut) då de inte gör ett smack. Vi går kortare rastrundor och i övrigt sover dom. Laddar batterier och har lite tråkigt. Jag tror att det gör att mina hundar värderar dagar då vi gör saker tillsammans lite högre!

– Agility är det roligaste JAG vet! Såklart att det smittar!

– Jag försöker leva efter mottot: Let the dogs be dogs! Det innebär dagar med långa promenader där de springer lösa och inte behöver använda en enda hjärncell mer än nödvändigt om de inte själva vill.

– Jag jobbar mycket med mig själv och min inställning till agility. Jag väljer hellre att tävla lite för sällan än lite för ofta och alla tävlingar jag anmäler mig till anmäler jag mig till för att jag verkligen vill! Det får aldrig bli ett måste att tävla. Vi gör det för att det är kul! Samma sak när det kommer till träning. Hellre ett pass färre men där de pass vi gör har kvalitet, än ett pass extra där vi är lite trötta och ofokuserade.

– I vardagen är mina odjur ibland just. Odjur. Vardagslydnaden innefattas i att bete sig hyffsat som folk i hyffsat många situationer men ibland får man bete sig som skrot. Faktiskt. Kanske mer av anledningen att jag är lat än att det är en medveten tanke bakom det men vår relation mår ganska bra av att vi lever ett relativt kravlöst vardagsliv.

– Avslutningsvis är agility alltid alltid roligt. Extremt få situationer som blir fel belastar jag mina hundar för. Gör om och gör rätt eller spring vidare och låtsas att det blev rätt, beroende på vad som felar 🙂

IMG_1078

Vad har DU för spännande tips och tankar kring motivation? Vad fungerar bäst på din hund?

Hjulet snurrar och ja.. hamstern springer väl med den också

Ett av mina mål med året var att hitta och planera för ledig tid. Oplanerad tid. Tid för återhämtning. Jag tror faktiskt att jag haft en del sån tid under året också. Oplanerad tid alltså. Som sen förvisso kanske planerats in med småsaker men jag har inte spikat in saker vareviga dag. Faktiskt.

Ändå känns det på något sätt som att det där hjulet snurrar rätt snabbt och att hamstern ibland har svårt att hänga med. Jobbet tar väldigt mycket kraft och energi i dagsläget och jag HAR faktiskt försökt ta tag i det också. Små förändringar inför hösten gör förhoppningsvis att det lättar något. Det gör det dock inte alltid lättare att känna att det kryllar av ork fram till semestern. Jag sätter mitt hopp till att våren återvänder och att värme och sol ska göra mig piggare! För just nu är det svårt att hitta lugnet de lediga dagarna. Frustration över att älska sitt jobb men att inte älska förutsättningarna jag får att utöva det så bra som jag skulle önska. Jag är inte där än att jag vill sluta kämpa.

I vardagen är mitt liv ändock en trevlig plats att vara på. Jag omger mig av väldigt mycket fantastiska människor som lyfter och stärker mig. Även det ett mål med året!

Snart sommar!

Snart sommar!

Fina flickor skjuter ingen hare – version 2

Att bildgoogla ordet superhjälte är skrämmande. Inte, hjälp det finns skurkar, utan, hjälp, är det här vad vi visar våra barn av kvinnligt och manligt i hjältegenren??

De kvinnliga hjältarna har ofta väldigt lite kläder eller kläder som tydligt visar en smal kropp med stora bröst och inte en synlig muskel i sikte! De manliga hjältarna har heltäckande kläder (som oftare täcker ansiktet än hos kvinnorna då vi ju vill se hur välsminkade de är??) som visar mängders med muskler. På alla bilder utom en där män och kvinnor finns med på samma bild har männen en mer framstående position och visas större. Där kvinnan syns framför mannen har mannen fri sikt under kvinnans trosor.

Nej, de här bilderna är inte de enda som kommer upp. Men de kommer upp bland de första i sökningen. Förutom de med bara kvinnor på eller kvinna framför mannen. För att få upp de bilderna fick jag söka på kvinnliga superhjältar.

Intressant läsning om fenomenet stora bröst på kvinnliga hjältar finns HÄR

Den heteronormativa uppväxten

Så här den 8 mars känns det lägligt att skriva lite om den. Eller framför allt. Skriva om hur vi enkelt kan ändra den.

Vi kan till exempel:

– Sjunga: Men man kan dock, men man kan dock BJÖRNEN aldrig tro!

– Den modiga lilla ekorren som hoppar i träd måste inte alltid vara en han och det måste inte alltid vara ekorrens mamma som tar hand om och plåstrar om… En pappa bör också kunna ha de egenskaperna.

– Det går att säga legofigurer istället för legogubbar.

– Små barn kan inte läsa. Utnyttja din möjlighet att ändra fritt i sagornas värld! Prinsen måste inte alltid rädda prinsessan. Det måste inte ens vara både en prins och en prinsessa. Det kanske kan finnas en saga med två prinsar som levde lyckliga i alla sina dagar? Eller två prinsessor?

– Den stora stygga vargen behöver inte per automatik vara en hane.

Med mera med mera.. Våga vara kritisk och fundera över hur sånger är skrivna och sagor berättade. Vilken roll har kvinnan? Mannen? Finns kvinnan/flickan representerad? Om en sång handlar om ett djur. Vilket kön har djuret?

Sånger som handlar om djur som är hanar:

– Krokodilen i bilen

– Björnen sover

– Jonte myra

– En elefant balanserade

– Hoppe hoppe hare

– Lilla hästen Plopp

 

Ja, listan kan göras lång!

Gårdagens träning och funderingar kring krav

Igår var det dags för agilityfredag igen! Det blir troligen vår sista fredag då det är mycket annat som är inbokat i mars sen under helgerna. Sen hoppas vi väl verkligen att våren har kommit i april så att man kan börja träna ute då!

Igår byggde vi upp den här kombinationen:

22 hindersbanaDen här ritade jag utefter olika kriterier. Line ville ha slalom i början, jag ville träna på längre bana och blindbyten är bra! Boxhörn får man med allt för sällan och hinder bakifrån är något jag och Kezo har svårt för. Kezo gick fint! Han tappar fart när han ska runda hinder och boxhörn är inte det vi gör bäst men övriga svängar och alla blindbyten satt jättefint. Han är duktig och gör det han ska! Känns bra inför Halmstad nästa helg! Då ska laget springa igen och förhoppningsvis öka pinnskörden.. Två pinnar kvar till SM! Vi har redan bokat boende… 😉

Pesto fick först köra slalom och nej, han är inte redo för hinder före. Men i övrigt gör han det fint! 12 pinnar med bågar och riktigt fin teknik! Högerslalom är fortfarande svårare men vänsterslalom sätter han i princip varje gång! Andra passet gjorde jag upp en egen kombination i banan där vi sprang: 7-8-9-10-16-18-19 (fast från rätt håll). Jäklar vilket tryck han hade och vad fint han gick! Svängen mellan 9-10 blev sådär men det får bli ett senare problem. Igår var det fart som stod på schemat! Jag kunde vara kvar nästan ända uppe vid 16 och han klippte tunneln i full fart ändå! Tunnelsuget har verkligen lossnat och det känns så bra!

Jag känner verkligen att jag och Pesto har hittat en bra teamkänsla på banan. Vi hade ju bekymmer med ofokus, gap och skrik ett tag men med hjälp av Emmeli som sa åt mig att det faktiskt är ok att kräva vissa saker av sin hund när man tränar agility så har det verkligen vänt! Pesto är en ganska fri hund. Han har ganska fria tyglar i vardagen och det tycker jag fungerar bra för oss. Dock har jag vissa krav i vår träning. Agility är asballt. Det tycker både jag och Pesto. För att få träna agility gäller dock kravet: Vi tränar tillsammans och ska du springa fort kräver jag av dig att du ligger tyst och stilla i starten. Har du inte fokus får du inte springa. As simple as that! Det här leder till att jag ibland måste höja tonen när vi tränar. Men jag gör det aldrig när vi väl börjat springa för det har aldrig behövts. Lyssnar han och är fokuserad i starten så har jag resten på köpet! Det känns skönt att vi kommit dit. Det har varit en brokig väg dit. Jag har slitit mitt hår, gråtit en skvätt och blivit riktigt riktigt arg.. Sådär arg så att jag skäms efteråt och tänker att nej, så här får man inte behandla sin hund. Så mycket lättare allt blir när man sätter tydliga mål och tydliga kriterier för vad som är ok. Vad kräver jag av min hund för att han ska få springa och vad kan han i sin tur kräva av mig? En matte som alltid har en plan, en matte som lägger ribban rätt så att han har en chans att klara det vi ska göra och en matte som belönar tusen gånger mer än hon ryter i när det strular. Jag må vara en surtant när han skriker i starten men lyssnar han och gör det han ska så gott han kan. Då kan han räkna med en glad och sprudlande matte!

Självklart har även Pesto sin fulla rätt att ryta i åt sin matte när hon inte håller måttet, visar otydligt eller inte riktigt vet vad hon gör. Det gör han med besked vill jag lova! 🙂

 

Villa, volvo, vovve och vit

Jag lever ett rätt göttigt liv. Jag gissar att fler med mig gör det i vårt land idag? Har vi det så bra att vi inte orkar tänka utanför vår egen bubbla? Har vi det så bra att vi inte kan föreställa oss att andra inte har/har haft det lika bra? Att vi tänker att vadå, mina åsikter, tankar och funderingar är ju de rätta. Tycker inte JAG att något är rasistiskt så är det inte det för jag använder inte ord som negerboll i ett syfte att kränka andra. Om andra känner sig kränkta av ordet är det inte mitt problem. Det här är mitt land och jag har alltid använt ordet i syfte att beskriva något gott! Jag är inte rasist.. men…

Visste ni att biskvier förr kallades för negermage? Av någon anledning görs det inte längre, kan du gissa vilken?

I den HÄR artikeln kan man läsa det här:

En del gillar att hävda att de inte alls menar något illa med användandet av ordet och att de har all respekt för svarta. Det är inte sant, och det visar sig när personen upplyses om att svarta ser ordet som stötande. Då kommer försvarstalen: ”jag har alltid sagt så här”, ”jag menar ju inget illa med det”. Dessa personer har absolut ingen respekt för afrikaner. Svarta har aldrig själva kallat sig negrer. En neger är en degraderad, sinnesslö, lägre stående människa och att kalla någon neger och inte mena något illa med det är att likna vid att spotta någon i ansiktet och inte mena något illa med det.”

NYAMKO SABUNI , RIKSDAGSLEDAMOT FOLKPARTIET

Den svarta dockan som är bortklippt i Kalle Ankas jul (tillsammans med en blondin och en karikatyr av en jue) är en Pickaninny. HÄR finns en beskrivning av vad en sådan är.

”Vet ni inte vad en Blackface/Pickaninny” är så får ni en kort sammanfattning här:
Det är en djupt rasistisk nidbild om amerikanska svarta som spreds under samma tidsperiod som vi i Sverige vevade runt med Rasbiologi och det Rasbiologiska Institutet.
De framställdes som slöa och dumma individer som inte kunde ta hand om sig själva, de var promiskuösa och gudalösa som skulle behandlas som en lägre stående klass.”

Ur bloggen Scaber Nestor

Det är svårt att veta såna här saker om man inte är påläst. Jag menar inte att det är en självklarhet att alla ska veta. Det jag vill är att man innan man postar något argt och hatiskt meddelande på de sociala medierna bör läsa på lite först. Varför togs det här beslutet? Av vem togs det? För det har ju ingenting med SVT att göra. Eller Sverige. Det är Disney som valt att klippa bort en del av en mycket gammal tecknad film för att den anses stötande och kränkande av en viss del av vår befolkning. Kanske kan vi bjussa på det? Vara glada över att det händer saker i rätt riktning. Kanske kan vi till och med sträcka oss så långt att vi väljer att säga chokladboll?