Vad som är viktigt när det gäller på riktigt

Jag hade lite kompisar hemma igår kväll och av någon anledning så hade en rätt stor andel av oss skadade eller före detta skadade hundar. Det blev mycket prat om skadade hundar alltså och ibland kan det faktiskt vara skönt att känna att man inte är ensam. Varken om att ha en skadad hund eller ensam om att känna sig lite uppgiven. Även om alla hundar inte går sönder medan de kör agility (faktiskt ganska få) så går många agilityhundar sönder. Nu är det svårt att jämföra med andra hundar då de flesta jag känner har agilityhundar. Men. Håller de verkligen för agility, våra hundar? Så klart de gör. Många hundar gör det ju! Tävlar en hel karriär med ytterst få skador! Det kanske mer är en viss typ av hund som lättare blir skadad? Den typ av hund som vi gärna vill ha när vi kör agility. Fullt ös medvetslös. Just Pestos skada var en olycka. Den hade kunnat hända oavsett vem han är. Men snabb som blixten gör såklart risken lite större att hamna på fel plats vid fel tidpunkt.

Nu när det gått flera månader sen jag och Pesto körde agility. När jag inte tävlat på länge och bara leker valp och går promenader. Då inser jag också att agility faktiskt inte är livet. Hundar är livet. Det är de. Men med hundar kan man göra mycket. Faktiskt. Självklart hoppas jag fortfarande att vi kommer komma dit igen. Självklart kommer även Sixten få köra agility. Jag har dessutom förhoppningar om att han kommer kunna ha hjärnceller igång samtidigt som han springer! Dock känns det väldigt skönt att känna att, OM, om det inte blir agility. Då överlever jag. Vi överlever. För vi kan göra andra saker!

Med Sixten har jag inte alls samma prestationsångest som jag haft med Pesto. Sixten är en underbar individ. Han kommer bli bra på det vi gör. Jag behöver inte stressa! Pesto var också en underbar individ redan som valp. Jag insåg bara inte då att jag inte behövde stressa. På något sätt landar man nog som hundförare. Inser att man hinner. Att om man bara har planer och grundar bra. Så tar det inte så fasligt lång tid sen. Och tar det lång tid. Så är ju träningen på väg till sen  förbaskat rolig den med!

IMG_3820 (1024x667)

Det är hit vi längtar mest! En lös hund i en skog! Kommer i bara dit. Då överlever vi. Igår när vi var på rehab för att få laser så fick Pesto en liten kort fyskoll. Han fick gå och han klämdes på. Han rör sig enligt sjukgymnasten helt rent utan tendens till hälta. Han är helt jämnt musklad trots att han nu rör sig mer på promenad än i vatten. Han får gå 20 minuter långa promenader nu. Den 21 mars får vi veta hur det ser ut på insidan!

Annonser

Att något så roligt kan ge så mycket jobbiga känslor?

Att agility är svårt kan vi nog alla skriva under på som sysslar med det. Att det är roligt likaså. Under de flesta av mina agilityår har alltid det där roliga övervägt det där svåra och tävling har varit kul. Med Pesto har det inte alltid varit så hela tiden men svackorna har gått över till nästa tävling och glädjen har vunnit, igen. Till i somras. Jag åkte ensam sju timmar i bil för att diska mig fyra lopp på Öland och insåg i bilen på vägen hem att nej. Det här är inte roligt längre. Tävla ger mer press och mer negativa känslor än positiva. Klass 3 är för svårt och vi hade saker som krånglade. Som att Pesto började fråga vart han skulle efter balansen istället för att lyssna. Som att jag gick med klump i magen inför start och en känsla av att inte kunna nolla. Eller kunna springa agility.

Jag valde att tävlingspausa hela september och träna på det vi hade vi problem med. Hitta en känsla av glädje och se till att släppa pressen. Mitt i vilan förlorade vi också vår bästis men om det kommer ett eget inlägg när orken finns. Under september blev agility roligt igen! Vi kan ju massor av saker och vi jobbade igenom flera bitar vi har haft problem med. Framförallt har Pesto inte alls samma tendenser till klister längre. Vi vann faktiskt KM som perfekt uppladdning i tisdags!

Så igår åkte vi till Tångahallen med Johanna och Disa. Det var dags igen! Vilket fantastiskt ressällskap jag hade för ändamålet, ha kul på banan! Peppiga vänner är det bästa och fler fanns på plats! Tack Emma för att du tog hand om mig före första starten ❤

Med facit i hand så här dagen efter måste jag säga att jag hade roligt igår. Resultaten uteblev men känslan av kaos som vi hade på Öland höll sig borta och den lilla hunden gjorde allt jag bad honom. Han kan ju inte hjälpa att jag bad honom om fel saker ett par gånger igår. ❤

Jag brottas fortfarande med känslan av att inte kunna nolla i klass 3 och den känslan stör helt klart. Men. En sak i taget och på något sätt får jag tävla mig igenom den känslan! Samtidigt som vi tränar duktigt och blir bättre. Så länge vi är hela ska vi ha kul! 🙂

När man inser att man inte bara kan börja där man slutade

Ja, det är så lätt hänt. Man kör igång, försiktigt, men precis som vanligt. Det går ett tag och helt plötsligt inser man. Hunden är på väg upp i stress igen och det vet jag ju mycket väl vad det ledde till förut. Vad gör jag nu?

1. Jag slutar tänka tanken SM 2016. Det kanske händer men det är inget mål, inte där vi har fokus nu. Det finns fler SM och min hund är ung.
2. Jag funderar. Funderar på vad jag kan komplettera agilityn med för att hitta ett lugn i vår träning.
3. Jag mailar Helene Lindström och bokar in träning. Lydnadsträning med fokus på att hitta en attityd hos mig och min hund som gör att vi kan träna tillsammans under harmoni men viktigast av allt. Med glädje!
4. Jag åker till Högby hundhall en regnig lördag och tränar lydnad. Funderar över förstärkningsord, belöningsmarkeringar och känsla. Jag tränar lite hoppteknik och avslutar passet med en trevlig och avspänd hund.
5. Jag pratar med Lise-Lotte om upplägg, framtidsplaner och känslor kring träning och tävling. Lise-Lotte är guld i såna lägen. Hon känner mig utan och innan när det kommer till träning, tävling och stress. Efter att hon varit hjälpinstruktör på mina kurser 5 kurser på raken gissar jag att det liksom blir naturligt. Hon kan mitt sätt att tänka hund och vet mina svagheter, och styrkor.
6. Jag inser dagen efter hoppteknikpass att min hund känns fin i kropp och själ.
7. Jag åker ut och tränar kontaktfält. Jag värmer upp med lugn promenad med storebror. Jag fortsätter uppvärmningen genom att träna lydnad precis bredvid balansen. Mest fritt följ och lite tricks. Helt plötsligt så skickar jag liksom upp min hund på nedfarten och han bara gör den. Tyst och noggrant. Jag tränar lite mer lydnad och så vips så är han där igen. På nedfarten. I balans. Han gör några tricks, jag lägger honom ner och går iväg till balansens slut och så kallar jag in honom över balansen. Säger ”ner” sådär som att det är det naturligaste i världen att han ska klara det och han bara gör det. Tyst, enkelt och alldeles perfekt. Vi gör några fler tricks och sen samma sak igen. Det kanske var en slump? Men nej, han bara gör det igen. Lugnt och självsäkert. med huvudet med sig och en kropp som kommer ihåg. Fjärde repetitionen kommer några skall. Han börjar bli trött och vi avslutar med att snurra några varv åt varje håll runt ett hinderstöd. Sen leker vi och konstaterar att vi är bäst i världen! ❤

1077374_473899379368472_509549581_o

Foto: Linn Sundström

Ibland kommer det onda med något gott. Man tar tag i något som fungerat, men som inte varit optimalt, och så gör man det optimalt. Nu ska vi se om det här blir optimalt, det vet inte än på länge. Några ändringar längs med vägen lär det bli och bakslag likaså. Det viktigaste är att jag börjat!

Om att ta ofrivillig paus och vägen tillbaka

För några veckor sedan började jag fundera över om allt stod rätt till med min lilla hund. Han kändes ovanligt spänd och kändes mer stressad än vanligt. Ett agilitypass hos uppfödare med ett par rivningar och ovilja att svänga gjorde att jag lät Mia klämma igenom honom då jag ju anat att något inte stod rätt till med ländryggen.

Det positiva var att han inte verkade vara sönder någonstans. Dock hade jag rätt i att något inte stod rätt till med ländryggen. Muskelspänningar som hade börjat göra lite ont. Vila, inköp av novafon och en bokad till på norsholms rehab. Nu, så här några veckor senare, två besök i norsholm med elbehandling och ganska mycket novafonande är vi på väg tillbaka. Marie berömde honom förra gången han var där och jag vågar tro på att hon imorgon när vi ska dit igen faktiskt ska låta oss sätta igång så smått igen. Han känns faktiskt så fin nu!

Att vi är på väg tillbaka trodde jag skulle leda till att det skulle börja kännas bra och peppigt igen. Istället höll jag inte alls ihop för helgens enorma översvämning av facebookuppdateringar från både landslagsuttagning och andra tävlingar och kände mig rejält uppgiven och ledsen igår. Prestationsångest blandat med oro över OM vi kommer få sätta igång igen snart. Hur mycket har vi tappat? Hur mycket drar andra ifrån? Hur mycket kommer han kunna köra utan att få återfall? Kommer han att hålla för träning och tävling framöver alls? Tankarna skenar iväg och jag tänker inte alltid logiskt. Så. Nu slutar jag titta på agilityfilmer och jag slutar läsa uppdateringar om resultat. Framförallt slutar jag känna mig tvingad att kommentera dem. Det betyder inte att jag inte är glad, bara att jag inte orkar. I alla fall ett tag. Jag är alldeles fantastisk glad över fina vänners fina resultat men just nu står det mig ändå upp i halsen och jag måste få andas en liten stund.

oavsett vad är du den finaste jag vet <3

oavsett vad är du den finaste jag vet ❤

Agilitymotivation

Jag brukar ibland med bestämdhet hävda att båda mina hundar skulle kunna springa ganska många varv agility utan belöning och ändå fortsätta jobba lika entusiastiskt. De brinner för agility och belöningen är en positiv bisak. Så länge det handlar om att springa något de redan kan. Vid inlärning av nya saker är det ju ett annat läge såklart.

Jag har absolut ingen som helst tanke på att testa min teori. Mina hundar är fantastiska träningskompisar som förtjänar all belöning i världen för det de gör! Dock funderar jag en del kring vad det är som gör att jag har fått två hundar med så hög motivation för agility?

Självklart finns det enkla svar. Som att Pesto är född agilitymaskin med en omåttlig vilja att springa. Att Kezo är av en ras som ändå förr avlades främst för arbete. Men det förklarar ändå inte allt. För motivationen finns inte alls där på samma sätt i andra grenar.

Jag vill inte påstå att jag har ett medvetet sätt att jobba med motivation. Men jag har ett medvetet sätt att lägga agilityn på en lagom nivå i våra liv.

– I år har jag haft principen: Aldrig mer än 3 pass agility i veckan. Tävling inräknat. Främst för att hålla stressen hos Pesto på lagom nivå. Som bonus får både jag och Pesto en rejäl kick de gånger vi faktiskt tränar eller tävlar!

– Mina hundar har alltid haft en eller ett par dagar i veckan (beroende på hur livet ser ut) då de inte gör ett smack. Vi går kortare rastrundor och i övrigt sover dom. Laddar batterier och har lite tråkigt. Jag tror att det gör att mina hundar värderar dagar då vi gör saker tillsammans lite högre!

– Agility är det roligaste JAG vet! Såklart att det smittar!

– Jag försöker leva efter mottot: Let the dogs be dogs! Det innebär dagar med långa promenader där de springer lösa och inte behöver använda en enda hjärncell mer än nödvändigt om de inte själva vill.

– Jag jobbar mycket med mig själv och min inställning till agility. Jag väljer hellre att tävla lite för sällan än lite för ofta och alla tävlingar jag anmäler mig till anmäler jag mig till för att jag verkligen vill! Det får aldrig bli ett måste att tävla. Vi gör det för att det är kul! Samma sak när det kommer till träning. Hellre ett pass färre men där de pass vi gör har kvalitet, än ett pass extra där vi är lite trötta och ofokuserade.

– I vardagen är mina odjur ibland just. Odjur. Vardagslydnaden innefattas i att bete sig hyffsat som folk i hyffsat många situationer men ibland får man bete sig som skrot. Faktiskt. Kanske mer av anledningen att jag är lat än att det är en medveten tanke bakom det men vår relation mår ganska bra av att vi lever ett relativt kravlöst vardagsliv.

– Avslutningsvis är agility alltid alltid roligt. Extremt få situationer som blir fel belastar jag mina hundar för. Gör om och gör rätt eller spring vidare och låtsas att det blev rätt, beroende på vad som felar 🙂

IMG_1078

Vad har DU för spännande tips och tankar kring motivation? Vad fungerar bäst på din hund?

Hjulet snurrar och ja.. hamstern springer väl med den också

Ett av mina mål med året var att hitta och planera för ledig tid. Oplanerad tid. Tid för återhämtning. Jag tror faktiskt att jag haft en del sån tid under året också. Oplanerad tid alltså. Som sen förvisso kanske planerats in med småsaker men jag har inte spikat in saker vareviga dag. Faktiskt.

Ändå känns det på något sätt som att det där hjulet snurrar rätt snabbt och att hamstern ibland har svårt att hänga med. Jobbet tar väldigt mycket kraft och energi i dagsläget och jag HAR faktiskt försökt ta tag i det också. Små förändringar inför hösten gör förhoppningsvis att det lättar något. Det gör det dock inte alltid lättare att känna att det kryllar av ork fram till semestern. Jag sätter mitt hopp till att våren återvänder och att värme och sol ska göra mig piggare! För just nu är det svårt att hitta lugnet de lediga dagarna. Frustration över att älska sitt jobb men att inte älska förutsättningarna jag får att utöva det så bra som jag skulle önska. Jag är inte där än att jag vill sluta kämpa.

I vardagen är mitt liv ändock en trevlig plats att vara på. Jag omger mig av väldigt mycket fantastiska människor som lyfter och stärker mig. Även det ett mål med året!

Snart sommar!

Snart sommar!

Fina flickor skjuter ingen hare – version 2

Att bildgoogla ordet superhjälte är skrämmande. Inte, hjälp det finns skurkar, utan, hjälp, är det här vad vi visar våra barn av kvinnligt och manligt i hjältegenren??

De kvinnliga hjältarna har ofta väldigt lite kläder eller kläder som tydligt visar en smal kropp med stora bröst och inte en synlig muskel i sikte! De manliga hjältarna har heltäckande kläder (som oftare täcker ansiktet än hos kvinnorna då vi ju vill se hur välsminkade de är??) som visar mängders med muskler. På alla bilder utom en där män och kvinnor finns med på samma bild har männen en mer framstående position och visas större. Där kvinnan syns framför mannen har mannen fri sikt under kvinnans trosor.

Nej, de här bilderna är inte de enda som kommer upp. Men de kommer upp bland de första i sökningen. Förutom de med bara kvinnor på eller kvinna framför mannen. För att få upp de bilderna fick jag söka på kvinnliga superhjältar.

Intressant läsning om fenomenet stora bröst på kvinnliga hjältar finns HÄR