Varför inte vänta när tiden finns?

Jag får ofta frågan varför jag väljer att inte hoppa hinder med Pesto förrän han röntgats. Han är ju så liten liksom. Så lätt. Klarar han att springa i skogen klarar han att hoppa.

Sant. Men Pesto är inte ett år än. Han kommer inte få tävla förrän han är 18 månader. Min gissning är att det finns en hyffsat befogad anledning till det?  Alltså tänker jag att vi har 6 månader på oss att lära oss hoppa hinder. Springa över A-hinder. Lära oss slalom, däcket och balansen. Med tanke på att han lärt sig andra saker rätt snabbt tänker jag att vi har all tid i världen. Jag tänker också att det inte är hela världen om vår debut blir i juli och inte i april.

Jag har bokat in tid för röntgen 6 dagar efter ettårsdagen. Ettårsdagen är en sån där måttstock jag har (många med mig gissar jag?) för när det kan vara ok att trycka gaspedalen lite hårdare i backen. Det betyder att jag inte kommer behöva vänta aslänge från ettårsdagen tills jag vet hur hans höfter och armbågar mår. Även OM de mot förmodan visar sig inte må kalas tänker jag att vi kan ha en agilitykarriär ändå. Men då vet jag innan jag börjar att jag kanske behöver lägga upp träningen mer varsamt och grunda bra med simning eller vattentrask eller något annat nyttigt. Jag har liksom världens bästa hund (inte alls partisk!). Det är upp till mig om han får en bra och välplanerad ickestressig start på sin tävlingskarriär. En karriär där träning och tävling aldrig känns som ett måste utan som något vi båda älskar och trivs med!

Leksaker?

Om man söker på pistol på Toys r us hemsida kommer det här fram:

Jag har så svårt att förstå hur någon med lite vett i huvudet faktiskt går och köper en leksak till sitt barn som på riktigt ser ut som en pistol. Avsedd att skjuta någon till döds.

Barn leker för att lära inför framtiden. De leker ”mamma pappa barn”, de går och handlar, de leker olika sorters yrken, de övar sig på sociala samspel och de tränar sig på att döda varandra. Helt logiskt och självklart! Eller?

Varför blir det så här?

Jag gillar egentligen hösten. Jag trivs med svalare klimat och älskar höstens fina färger! De senaste åren har jag dock börjat bli så orolig under hösten. Jag har väl egentligen alltid haft lätt för att oroa mig för saker men det blir bara värre och värre. När det blir stressigt på jobbet blir det ännu värre och stressigt på jobbet är det ofta på hösten.

Saker jag oroar mig över:

– cancer. Det har jag gjort sen jag var liten vill jag minnas men det är mycket mycket värre nu. Jag hittar symptom hela tiden och så fort jag får höra om någon som är sjuk börjar jag svettas och får ökad puls. Får svårt att andas och blir stum en stund. Jag googlar för mycket och håller man på tillräckligt länge leder alla symptom till cancer förr eller senare. Jag är egentligen inte rädd för att dö på det sättet att jag är orolig över att bli överkörd på gatan. Jag är mer rädd för att tyna bort och ha tid över att fundera över allt jag inte hunnit med att göra…

– Pestos hälsa. Ja, det är också en regelbunden oro. Har han fel på sina höfter? Haltar han inte lite nu? Ömmar han? Klämmer känner tittar och oroar mig. Trots att han kan springa lös i skogen, träna och verkar må prima ballerina kan jag inte släppa det! Rädslan över att den här hunden som jag längtat så efter. Den här hunden som verkar bli något alldeles alldeles extra. Tänk om han inte håller för det jag allra helst vill göra? Nu har jag bokat tid för HD och AD-röntgen med penn-hip! Jag hoppas att jag kan släppa det lite sen. Oavsett vad resultatet säger är vetskap bättre än att inte veta.

Nu blev det här inlägget personligt. Jag är sällan så här personlig i min blogg som för det mesta handlar om hundarna. Men jag kände att jag ville skriva av mig. Få på pränt hur jag mår för att kanske kanske börja en väg mot något bättre. Ta tag i problemet och börja tänka mer positivt. I grund och botten är jag en positiv varelse!

Det svåra skovalet

Eftersom slutmålet närmar sig (enligt Adde bör jag ner till 58 för att landa på 60 när kroppen stabiliserat sig men ändock) måste jag ju börja fundera över vilka agilityskor jag vill ha. Det finns en drös att välja mellan!

Sticky, x-atlon, salomon speedcross m.m.m.m.. Listan kan göras lång och alla skor är favoriter hos någon. Alla skor finns INTE att prova på samma ställe så man måste kuska runt som en idiot och prova skor. Komma ihåg hur de kändes för att kunna jämföra och sedan försöka välja de som känns bäst. Eller så provar man de man tror på mest och köper dem om de känns bra. I mitt fall är dessa skor salomonskorna. För mesta möjliga stöd för fötterna. Nu är de dessvärre rätt slut i butik där jag kollat men ska leta vidare för att kunna prova! Känns de inte bra får jag leta vidare. Sticky är nog alternativ 2.

 

Strävan efter finhet

Jag läste Hedvigs inlägg precis om vikten av att tycka om sig själv. Då kom jag på att jag funderade över det där på jobbet idag. Vilken värdering vi lägger hos barnen i vad de ska sträva efter?

Barnen jag jobbar med är 5 år, ska fylla 6. En ålder att leka och ha kul? En ålder där utseende har noll betydelse? Konstigt då att barnen spenderar mer och mer tid framför spegeln. Jag har tjejer som kan fråga killarna om de tycker att de ska locka håret dagen efter och faktiskt ser till att få håret lockat om svaret blir ja! Men även killarna står framför spegeln och fixar frillan. Den ska istället vara tuff, som en tuppkam.

Hur blev det så här? Jag gissar att det inte bara är barnen på mitt jobb som beter sig på det sättet? Hur har vi lyckats skapa dem till att se så stor betydelse i utseendet?

Kan det kanske vara så att vi när barnen ritat en teckning automatiskt säger: Vad fin den är! Eller när de köpt nya kläder: Vilka fina nya kläder! (tuffa/häftiga om det är killar som bär dem). När flickorna lockar håret: Åh vad fin du är i håret idag! Med lockar som är så gulligt! När pojkarna fixat tuppkam: Häftig frisyr!

Vi gör det ju för att vi ser att barnen ansträngt sig och söker den uppmärksamheten. Men vilket budskap sänder vi till dem när vi ständigt påpekar hur fint allting är? När tjejen som inte lockat håret får höra vilken uppmuntran tjejen som HAR lockat håret får. vad säger vi till henne då? Att hon är lite mindre värd som inte ansträngt sig och ordnat till utseendet?

Kan vi inte istället välja att påpeka bra saker vi GÖR? Titta vilken fin kompis du var nu som frågade om hon ville vara med dig och gunga! Vad glad jag blev när jag såg att du verkligen ansträngde dig för att koncentrera dig på samlingen idag! Vilken rolig lek ni hittat på idag! Jag blir riktigt sugen på att vara med när jag ser hur kul ni har!

Agilityhall någon?

April har inte alls varit någon bra agilitymånad i år. Hindrena körs ut, för det är ju vår! Vi kan inte härja i ridhuset hur länge som helst och det lockar att kunna träna mer än en dag i veckan. Men då kommer snön! Den som varit borta större delen av vintern.

Hinder ute och snö betyder att man inte kan träna ALLS! Planen går sönder om man tränar på den och något ridhus att träna i har vi inte kvar. HU har en liten innelokal men aldrig i mitt liv att jag skulle träna något mer än kontaktfält där inne då det är trångt, halt och hårda betonggolv. Då återstår alltså ingenting alls.

Nu när jag bara har Kezo går faktiskt jorden inte under. Han är såpass bra genomtränad att vi inte tappar massor av att hålla oss borta från träningen ett tag. Förutom att det är trist att inte kunna träna! Men nästa år då? Pesto blir 18 månader i april nästa år. Jag har inte bråttom ut på tävlingsbanorna men jag vill ju verkligen komma igång med träningen då! Tänk frustrationen att stå med en hund som FÅR men utan underlag att träna på.. Jag gissar att Åsa förstår?

Tänk om man vore gjord av pengar. Om man skulle hitta en tom hall någonstans rätt nära. En stor hall som rymmer en hel agilitybana och som är luftig och fräsch. Vilken dröm.

Varför var jag tvungen att börja syssla med en materialsport som kräver bra underlag för? Kunde jag inte tyckt att lydnad var asballt?

Idag ska vi i alla fall åka ut till klubben och se hur planen ser ut. Hoppas på att det går att springa lite grann i alla fall..

Funderar vidare på det perfekta slutet..

Jag fick ett spännande svar på mina funderingar om huruvida man måste sluta perfekt eller inte av Emmelie. Så ni ska slippa leta efter det lägger jag in det här:

Så spännande inlägg. Får massor tankar och funderingar kring hundträning. Måste man avsluta perfekt? Vad tänker du är den perfekta avslutningen? För mig är den optimala avslutningen att hunden fått jackpot för att jag alltid strävar efter att arbeta med motivationen och drivkraften i mina hundar. Jag vill att mina hundar ska längta tills nästa träningspass. Jag själv längtar kanske ännu mer när det gått så bra :)
Tänker inte så mycket på nollade lopp eller felfria övningar utan mer på beteenden min hund visar som jag vill förstärka för att maximera hunden. Så då får jag heller inte längre den känslan som du beskriver och som jag upplevde med min cavalier.
Jag älskar när människor vågar ställa sina frågor även i bloggen för jag märker även på mig själv att det säger en hel del om min syn på hundträning och framförallt på mina hundar. Ska bli jättespännande att diskutera vidare om detta med dig på kursen för jag tror du kommer att kunna ge svar åt dina egna funderingar då :)

Det här svaret fick mig att fundera vidare över vad som egentligen är perfekt? I ett halvtaskigt försök att ta sig runt en kombination kan det ju ha funnits någon del som var perfekt? I det här fallet var det kontaktfältet. En trött Kezo som trots trötthet gjorde ett perfekt 2 på 2 av! Skulle jag haft på mig mina kloka glasögon skulle jag ha brutit där. Tokbelönat och avslutat för dagen. Han gjorde något han för några månader sen aldrig skulle gjort. Det perfekta måste ju inte alltid vara ett nollat varv. Eller ens en bra helhet. Det gäller att hitta det perfekta i detaljerna. Stanna upp där och belöna. För Emmelie har ju rätt. Slutar jag med ett uppgivet, jaha… Så ökar jag knappast motivationen för nästa träningspass även fast mycket var bra innan. Han kommer säkert komma ihåg det bra också men den där jackpoten på slutet kanske är något jag bör sträva mer efter.Även Hedvig var ju inne på samma spår. Belöna är viktigt på slutet!

Jag undrar jag.. Hur slutar jag egentligen mina träningspass? Vad bygger jag upp för förväntningar till nästa gång? När blir jag egentligen som gladast? Är det i början av passet när vi båda är pigga och på hugget?

Vilken sida tillhör du?

Är du en positiv eller en negativ bloggare? Skriver du för att framhålla allt det bra i ditt liv eller för att ge utlopp för all misär? Blandar du kanske hejvilt av det onda och goda beroende på vilket humör du är?

Framförallt hundtränare tror jag lätt kan falla in i dessa fack. Antingen vill vi hylla våra hundar och framställa oss som bra hundtränare. Allt går bra med min hund och vi utvecklas framåt. Jag ÄR en bra hundtränare och hör sen! Kanske är det mer oss själva vi vill övertyga och inte andra? Eller så har vi en stor publik som inte får bli besviken.Jag har ju målat upp en så stor målbild med den nya hunden och vår träning. Bäst att inte låta de målen verka ogjorda. Minsta lilla positiva förändring ska på pränt med samma! Livet är underbart och allt går så himla bra!

Eller så använder vi bloggen som terapi eller dagbok över vad vi vill förbättra och ändra på. Minsta lilla motgång skrivs det spaltmeter om och det är få positiva saker som slinker igenom. Det är mycket möjligt att större delen av träningen gick bra men de där små misstagen som blev, gud vad de stör! Måste ventilera! Kanske be om råd, som jag ändå inte lyssnar på för ingen känner ändå min hund bättre än mig själv! Eller så lyssnar jag och tar till mig råden men hittar snabbt något nytt att klaga på.

Blandar du hej vilt mellan bra och dåliga saker? En bra dag är hunden den bästa som finns i världen och en dålig dag finns han nästan på blocket! För att det är så det är att hund.

Själv föredrar jag nog att läsa bloggar som blandar. Ingen är perfekt och bloggar med bara hyllningar gör mig uttråkad. Jag vet ju att alla misslyckas ibland och jag gör det även själv. Då är det så skönt att få läsa om andras fel och brister ibland för att inte känna sig ensam! Samtidigt blir det ju tradigt i längden om någon bara är negativ. Lite glädje i livet måste vi ju ha! Det är kul att glädjas åt andras framgångar, då kan man se bloggen som inspiration!

Själv gissar jag att jag lutar mer åt det positiva hållet än det negativa. Tycker om att skriva ner bra saker som händer för att de är roligare att komma ihåg än de negativa. Men jag försöker även att skriva saker som är jobbiga och svåra också. Oftast är det av såna inlägg man får mest feedback också. Gissningsvis för att det är befriande att läsa lite om andras misär ibland. =)

Var nöjd med allt som livet ger..

Eller i alla fall det mesta!

Igår hade vi handledning på jobbet efter stängning. Vi ska bli ett bättre sammansvetsat arbetslag som med glädje tar oss an utmaningar som möter oss. Över lag är nog vi förskollärare en halvgnällig yrkeskategori. Det är så mycket vi inte kan styra själva och så ofta känner vi att vi inte räcker till. Så vi sätter oss ner och suckar. Det ska vi visst sluta med nu! Nu ska vi tänka att ”Nej! Det här kan jag inte påverka! Nu gör jag det bästa av den situation jag sitter i för jag har ju satt mig där själv!” Vilket såklart är helt rätt sätt att hantera det hela. Det finns massa saker man kan göra för att underlätta när barnen känns för många och vi för få.

Samtidigt blir jag lite sådär småförbannad som jag blir ibland. Jaha. Ska vi bara acceptera läget och fortsätta jobba med låga löner och för stora barngrupper? Nöja oss. Nej, jag tänker nog fortsätta vara öppen med de förhållanden som råder. Ingen tjänar på att det inte kommer fram. Däremot kan man fortsätta göra allt man kan för att situationen vi befinner oss i ska bli bra. Vi HAR ju ett alldeles fantastiskt jobb. Jag älskar mitt jobb och utmaningen det ger. Så. Nu ska jag börja se möjligheter och inte hinder. Jag ska bli en glad och positiv lärare som tror det bästa om barnen och ger dem möjligheter att utvecklas! Det är faktiskt ett av mina mål med 2012 som jag skrivit ner här hemma:

Ha KUL med barnen på jobbet och bjuda på mig själv!

Om att tänka på andra än sig själv

Jag skrev på fyrverkeriupproret idag och postade på facebook. Då fick jag en ganska vettig kommentar av en kompis där. Hon menade att vi hundägare kanske ska tänka oss lite för när vi kräver av andra att anpassa sig efter oss (jag vet att det handlar om så mycket mer men det är ju oftast rädda-hundar-argumentet som används). Till exempel så är det koppeltvång i rydsskogen. Hur många följer det? Hur många joggare och promenerare är hundrädda och tycker det är ganska otrevligt att möta lösa hundar i spåret, hur snälla de än må vara?

Jag säger inte att det finns ett rätt och ett fel. Jag säger bara att det finns två sidor på en kaka och kräver vi en sak, kommer kanske någon annan kräva en annan sak av oss.

Jag tycker fortfarande att fyrverkerier och smällare är något vi kan klara oss utan. Det tycker jag verkligen.