Vanliga sökord för att hitta hit

Jag tycker att det är rätt så kul att se vad folk söker på för att hitta till min blogg. Ibland är det ju saker som jag inte alls skriver mycket om och ibland saker jag skriver mer om. De vanligaste sakerna folk söker på när de hamnar här är: Irländsk setter och fleecefläta.

Fleeceflätan är ju hyffsat aktuellt. Det har jag ju några inlägg om i alla fall även om jag gissar att mina är allt för simpla för att duga när folk vill lära sig fläta. Det ska ju vara fyrflätor och grejer för att det ska vara på riktigt. Det har jag inte lyckats luska ut hur man gör. Jag har också googlat på det men inte lyckats få reda på svaret.

Men att så många hittar hit genom att söka på irländsk setter är ju rät kul faktiskt med tanke på att jag bara skrivit ett inlägg för länge sen om den rasen. Under min vad-tusan-ska-jag-ha-för-ras-period. Då jag under kortare sväng hade en setter stod högt på önskelistan och skrev ett inlägg om det när jag var hundvakt åt Yascha. Egentligen står ju setter kvar högt på listan och kommer väl alltid göra.. Dock passar den inte in riktigt just nu. När jag vill ha en bra agilityhund. Nån gång ska jag köpa en agilitysetter, men inte när jag så himla gärna vill ha en riktigt bra hund som jag vill nu. Det får bli en annan gång!

Jag undrar om de som kommer hit för att läsa om setter blir besvikna? Så hemskt mycket information om livet med setter går ju liksom inte att hitta här..

Få raser är så vackra...

Vad har ni, som har wordpress och kan se sånt, för vanliga sökord på er blogg? Passar de in på er blogg eller har ni också ett inlägg som hänger i så som mitt setterinlägg gör?

Ett nej är alltid ett nej och betyder.. just det. Nej.

Jag läste Lady Dahmer häromdagen. Jag gör det ibland. Kanske inte så ofta som jag borde men jag gör det. I ett av hennes inlägg skriver hon om vikten av att respektera när ett barn säger nej. Nej till kramar, pussar och sånt. Självklart? Kanske. Men det är nog mer än en gång som barn blir tvångskramade i ren välvilja. Det är ju så mysigt!

Om vi vuxna inte tar det där nejet på allvar, då slutar nog barnet att göra det också. Det är ingen idé att jag säger nej.. Det har ändå ingen betydelse. Vad leder det till, i längden? Barn som växer upp utan förmågan att säga nej när det känns fel. Ni kan ju själva gissa vad det kan leda till. Våldsförövare som frias för att offret ju inte sa nej utan bara låg tyst. Tyst för att ett nej ju ändå inte funkat förut, så varför skulle det göra det nu?

Kanske tycker ni att jag överdriver. Vad är väl en kram i jämförelse? Men någonstans börjar det ju. Tycker barnet att kramen är obehaglig. Tycker barnet att den helt enkelt är onödig. Varför ska den då genomföras? Det finns ju inget bättre än en bamsekram som kommer rakt från hjärtat. Vi kanske ska bli bättre på att vänta in den och inte tvinga oss till en kram som ändå inte är ömsesidig? Bli mer observanta på kroppsspråk och signaler som tyder på att man är för nära. Hitta varje barns egen trygghetszon. Få dem att känna att det är ok att sätta gränser. Låta dem få makt över sin egen kropp. Låta dem veta att ett nej alltid är ok när det känns fel. Så att de förhoppningsvis växer upp, medvetna om att det är de själva och ingen annan som bestämmer var gränsen går.

Ska jag unna mig nåt att peta lite på?

Ja, kommer ni ihåg att jag sa att jag skulle unna mig nåt nu när vi har dubbla inkomster? Ni kom ju med en hel del bra förslag! Massage till exempel har jag gått på ett par gånger. Det får jag dock dra av på friskvårdspengen på jobbet så det blir inte så fasligt dyrt.. Böcker beställdes på Adlibris häromdagen (påminn mig om att hämta dem på preem snarast). Resa ska vi göra, vi ska bara komma i ordning i huset och så först.

Men så är det en pryl jag funderat en del på om jag skulle kunna må bra av att ha. En surfplatta. Mest för att det är kul. Slippa ha datorn framme vid soffan hela tiden utan kunna surfa på plattan istället. Kunna ligga bekvämt och surfa utan en klumpig dator i knät. En iPad eller Samsung Galaxy. Frågan är vilken? Lutar åt iPad i så fall..

De jag vet som har en är väldigt nöjda. Nån mer som vill ge sig tillkänna och berätta vilken relation ni har till fenomenet surfplatta? Kommer jag bli en lyckligare människa av att äga en?

 

En liten utmaning?

Eva-Marie utmanar oss andra i sin blogg att ge sig ut och uppleva naturreservat. Hon har själv gjort det i år. En himla massa reservat har hon besökt under året. Nu är hon lite lätt galen, på ett bra sätt, så jag får nog lägga ribban lägre än henne. Kanske inte lägga någon direkt ribba alls, mer än att jag faktiskt ska ge mig ut i naturreservat jag stöter på och inte bara åka förbi dom.

Skriver jag i bloggen att jag ska göra det och faktiskt berättar här när jag gjort det, ja då blir ju det en liten sporre att få det att bli av. Skulle ju se lite tamt ut med en liten skral lista.. haha!

Så vad tycker ni. Ska jag köra Naturreservat 2012? Se hur många jag kan plocka?

Hur svårt kan det vara egentligen?

Det senaste året har vi levt mest på min lön. Lite extra ibland, men mest min. Det har gått riktigt bra. Vi bor ju rätt billigt och så. Nu har dock Adde börjat jobba. Eftersom han är IT-konsult är ju hans ingångslön såklart högre än vad min är efter ett drygt års arbete. Jag menar, jag jobbar ju bara med barn liksom.

Nu har Adde fått för sig att det är dags att jag unnar mig något. Vi lägger uppenbarligen inte pengar nog på husrenovering utan jag ska köpa något bara till mig. Eftersom jag varit snäll och bidragit med min höga lärarlön. Mina förslag har varit dessa:

– Hundvalp – ska jag köpa ändå, det räknas inte.

– Hundbur till bilen – Till Kezo, räknas inte.

Sen då? Ja, det visade sig att jag inte har en aning om vad jag vill ha som inte har med huset eller hunden att göra. Världens tråkigaste ju. Jag som tycker att jag är rätt bra på att spendera pengar står helt plötsligt helt handfallen när jag verkligen får chansen att unna mig något utan det klassiska dåliga samvetet. Typiskt dumt ju.

Agilityträning igen!

Ja, de är inte så ofta längre, de där träningarna. Men en gång i veckan försöker jag få till i alla fall! Har funderat lite över det där med långvila med en lite äldre hund. Behöver han det egentligen? Mår han ens bra av det? Vad händer om han tappar en massa i muskler som inte direkt tränas i annan motion? Kommer han tillbaka då när vi kör igång i vår? Han är verkligen på topp nu. Helt fantastisk att träna och med fullt ös medvetslös attityd. Jag skulle bli så himla ledsen om jag tog en långvila och vaknade till liv med en hund som stelnat till och behöver massor med träning för att komma tillbaka.

Därför har jag bestämt mig för en lugnare höst/vinter. Men jag ska inte sluta helt. Jag ska försöka köra ett pass i veckan och på sin höjd ta två veckors paus när någon vinterträning krockar med annat.

Träningen igår var riktigt kul! Träffade upp Hedvig och Karin på BK för att springa en agility klass 3 (som var mer som en klass 2 med massa spring). En rolig bana med ett par lurigheter som jag tyckte att jag och Kezo löste jättefint. Det vi inte löste lika fint var kontaktfälten. Sånt som vi tappar på av att inte träna lika ofta. Man skulle ha ett balanshinder hemma.. I vilket fall fick vi till ett par såna också på slutet och jag är verkligen nöjd med passet i övrigt!

Vi känner varandra så himla bra nu. Det blir liksom aldrig fel. Gör jag vad jag ska har jag en hund som utan att blinka svänger åt rätt håll, hoppar ut mot rätt hinder på avstånd och bara öser, på lite långsammare collievis men ändå! Alla byten på banan fick vi dessutom till med blindbyte. Göttigt.

Sen har vi dessutom världens bästa belysning på klubben nu. Vi tränade i kolsvart mörker och det var bara att knäppa på lamporna och planen flödade i ljus!

Nya tävlingsregler gör mig fundersam

Efter årsskiftet kommer det vara frivilligt om man vill flytta upp en klass när man fått 3 pinnar på agilitytävling. Man kommer alltså kunna välja att stanna kvar i den klass man är trots att man fått det antal pinnar som krävs för uppflytt. Så är ju inte fallet nu utan 3 pinnar = uppflytt.

Det här gör ju att jag har behövt fundera en del. Tävlingen i Jönköping gav mig två pinnar i hoppklassen. Alltså har jag bara en kvar till uppflytt. Vill jag flytta upp? Jag tror inte det. Kezo är ingen klass-3 hund och vi trivs väldigt bra i klass 2 där vi faktiskt kan konkurera med de andra ekipagen emellanåt. I klass 3 skulle tiderna vara för svåra för oss och vi skulle tampas bland de andra långsammare hundarna långt ner i reslultatlistan. Något som kanske inte gör Kezo något, men som skulle påverka min motivation och glädje i att tävla med min hund.

Så vad gör jag nu i Tidaholm i helgen? Jag har två hopplopp att springa där och har alltså två möjligheter till pinne. Som jag kanske inte vill ha. Innan jag springer de loppen måste jag ha fattat ett beslut och i dagsläget lutar det åt att jag kommer diska mig på egen hand för att undvika pinne i de loppen. För att kunna behålla möjligheten att välja att stanna kvar nästa år. Då jag alltså kommer kunna tävla i klass två för ett fint reslultat och ett nollat lopp utan pinnpress.

I agilityklass har jag bara en pinne. Så länge jag har det tänker jag köra för fullt. Men troligen kommer ni se två diskade hopplopp i helgen. En chans att verkligen ösa för fullt och tänja lite på gränserna. Köra agility bara för att det är skitkul!

 

En liten tanke..

Norge. Det som aldrig hänt så nära oss, har nu hänt. Det är fruktansvärt och hemskt. Precis som det är fruktansvärt att 1400 har dödats i Syriens protester. Nu händer det oss i norden och det skrämmer självklart lite mer. Flera av oss har vänner och släktingar i Norge. Vänner som var på Utöja. Klart som tusan att vi reagerar.

Vi, landet som i september förra året röstade in ett främlingsfientligt parti i Sveriges rikstag. Eftersom vi inte är så sugna på att hjälpa andra som har det svårt? Andra som råkar ut för sådana här tragiska händelser dagligen. Bara det att det inte är vårt grannland.

Det är dags att göra något åt våldet. Visa att godheten måste segra. Alltid. Nästa gång ditt barn ber om en leksakspistol/gevär/kniv. Tänk en extra gång på massakern i Norge. Vill vi att våra barn ska leka lekar som påminner om den? Vad får våra barn se på teve idag egentligen? Vilka tevespel får de spela? Vi kan inte göra allt, men vi kan göra något där vi befinner oss nu. Vi kan tydligt visa att våld aldrig accepteras. Att det inte är ok att skjuta, inte ens på lek. Vi leker för att lära oss. Vad vill vi att barnen ska lära sig?

Kanske du tycker annorlunda. Kanske har du en annan åsikt. Nu har du fått läsa min.

 

 

Snart är det klippt!

Ja, imorn tänkte jag boka tid för klippning. Här ska kapas hår minsann. Så trött på det slitna som endast gör sig knut för att det är så trassligt och fult. Frågan är nu hur jag ska klippa mig?

Jag har kikat runt en del och har ett par alternativ jag funderar på.

Så, har ni andra alternativ eller tycker att något av dessa skulle göra snyggt på mitt vackra huvud? Tell me. Please.

Vad är lycka?

Häromdagen när jag åkte hem från Malmslätt lyssnade jag på Morgonpasset på p3. De diskuterade det här med lycka. Vi söker ständigt lycka. Lycka är det vi strävar efter hela tiden. Nya fina kläder, den där citruspressen, en ny teve. Ja, vad vi nu tror ska ge oss lycka. Men hur länge varar lyckan och är lycka verkligen något vi kan sträva efter att uppnå hela tiden? För det mesta är vi ju faktiskt bara sådär lagom uttråkade. Är det dåligt?

Jag började fundera lite över det där. Funderade över vad lycka var. Jag funderade på om lycka och att vara lycklig är samma sak? Jag tycker inte det. Lycka är den snabba tillfredsställelsen. Jag nollar ett agilitylopp som bara känns sådär sjukt bra och får dessutom en bra placering och pinne. Då känner jag lycka för en stund. Jag tänker inte på andra jobbiga saker utan kan fokusera fullt ut på att det gick så bra.

Men lycklig kan jag vara under en längre stund. Jag kan vara lycklig över att jag har en fin hund, en underbar sambo och ett jobb jag trivs med. Jag kan fortfarande fundera över tråkiga saker, men jag är ändå på det stora hela lycklig.

Jag tycker alltså att vi visst kan sträva efter att vara lyckliga. Men den där lyckan, den kommer ju bara. Den kan vi inte sträva efter att uppleva konstant. Om vi ständigt är i lyckorus, kan vi då uppskatta det på riktigt?