Att hantera något jag inte egentligen kan hantera

Jag har valt att låta bloggen vara min ventil. Mitt sätt att hantera livet med en skadad hund. Försöka bena ut hur jag känner, försöka inse att vi kommer ur det, på något sätt.

Dagarna går faktiskt framåt. Det varierar kraftigt hur jag hanterar det faktum att min hund är trasig. En sak är dock alltid densamma. Jag har fantastiska vänner! Stöttning och pepp rakt igenom och jag älskar er för det! ❤

Linnea tipsade om att göra en checklista. På något sätt se att det händer saker och att vi närmar oss slutet på det onda. Än så länge är ju saker som händer något jag inte har en aning om ifall det är bra på riktigt eller bara verkar bra, men det jag inte vet kan jag inte i dagsläget sörja. Jag måste tänka positivt. Så hittills är positiva saker som hänt:

  • Torsdag – får veta att det inte är kört. Det är inte potatismos av skelettet och det finns goda förutsättningar för att han blir helt bra!
  • Lördag – Lilla hunden lyckas bajsa på tre ben (så sjuka saker att bli glad över men alla orosmoment som försvinner hjälper mig att orka mig igenom dagen)
  • Söndag – Han kan vila på sitt onda ben när han står upp utan att stödja på det.
  • Måndag – Bajsar. Klarar fortfarande av att ta det lugnt i buren.

På onsdag är nästa stora punkt på listan. Då ska Pesto röntgas igen. Den där ständigt gnagande oron att något ligger snett behöver verkligen den där röntgen. Paniken när något knäpper till hos honom och jag är övertygad om att någon del hamnade fel. Jag försöker tänka att vad som än händer nu, är det inte försent att laga på onsdag. Det är lättare sagt än gjort dock!

Annonser

Att något så roligt kan ge så mycket jobbiga känslor?

Att agility är svårt kan vi nog alla skriva under på som sysslar med det. Att det är roligt likaså. Under de flesta av mina agilityår har alltid det där roliga övervägt det där svåra och tävling har varit kul. Med Pesto har det inte alltid varit så hela tiden men svackorna har gått över till nästa tävling och glädjen har vunnit, igen. Till i somras. Jag åkte ensam sju timmar i bil för att diska mig fyra lopp på Öland och insåg i bilen på vägen hem att nej. Det här är inte roligt längre. Tävla ger mer press och mer negativa känslor än positiva. Klass 3 är för svårt och vi hade saker som krånglade. Som att Pesto började fråga vart han skulle efter balansen istället för att lyssna. Som att jag gick med klump i magen inför start och en känsla av att inte kunna nolla. Eller kunna springa agility.

Jag valde att tävlingspausa hela september och träna på det vi hade vi problem med. Hitta en känsla av glädje och se till att släppa pressen. Mitt i vilan förlorade vi också vår bästis men om det kommer ett eget inlägg när orken finns. Under september blev agility roligt igen! Vi kan ju massor av saker och vi jobbade igenom flera bitar vi har haft problem med. Framförallt har Pesto inte alls samma tendenser till klister längre. Vi vann faktiskt KM som perfekt uppladdning i tisdags!

Så igår åkte vi till Tångahallen med Johanna och Disa. Det var dags igen! Vilket fantastiskt ressällskap jag hade för ändamålet, ha kul på banan! Peppiga vänner är det bästa och fler fanns på plats! Tack Emma för att du tog hand om mig före första starten ❤

Med facit i hand så här dagen efter måste jag säga att jag hade roligt igår. Resultaten uteblev men känslan av kaos som vi hade på Öland höll sig borta och den lilla hunden gjorde allt jag bad honom. Han kan ju inte hjälpa att jag bad honom om fel saker ett par gånger igår. ❤

Jag brottas fortfarande med känslan av att inte kunna nolla i klass 3 och den känslan stör helt klart. Men. En sak i taget och på något sätt får jag tävla mig igenom den känslan! Samtidigt som vi tränar duktigt och blir bättre. Så länge vi är hela ska vi ha kul! 🙂

När man inser att man inte bara kan börja där man slutade

Ja, det är så lätt hänt. Man kör igång, försiktigt, men precis som vanligt. Det går ett tag och helt plötsligt inser man. Hunden är på väg upp i stress igen och det vet jag ju mycket väl vad det ledde till förut. Vad gör jag nu?

1. Jag slutar tänka tanken SM 2016. Det kanske händer men det är inget mål, inte där vi har fokus nu. Det finns fler SM och min hund är ung.
2. Jag funderar. Funderar på vad jag kan komplettera agilityn med för att hitta ett lugn i vår träning.
3. Jag mailar Helene Lindström och bokar in träning. Lydnadsträning med fokus på att hitta en attityd hos mig och min hund som gör att vi kan träna tillsammans under harmoni men viktigast av allt. Med glädje!
4. Jag åker till Högby hundhall en regnig lördag och tränar lydnad. Funderar över förstärkningsord, belöningsmarkeringar och känsla. Jag tränar lite hoppteknik och avslutar passet med en trevlig och avspänd hund.
5. Jag pratar med Lise-Lotte om upplägg, framtidsplaner och känslor kring träning och tävling. Lise-Lotte är guld i såna lägen. Hon känner mig utan och innan när det kommer till träning, tävling och stress. Efter att hon varit hjälpinstruktör på mina kurser 5 kurser på raken gissar jag att det liksom blir naturligt. Hon kan mitt sätt att tänka hund och vet mina svagheter, och styrkor.
6. Jag inser dagen efter hoppteknikpass att min hund känns fin i kropp och själ.
7. Jag åker ut och tränar kontaktfält. Jag värmer upp med lugn promenad med storebror. Jag fortsätter uppvärmningen genom att träna lydnad precis bredvid balansen. Mest fritt följ och lite tricks. Helt plötsligt så skickar jag liksom upp min hund på nedfarten och han bara gör den. Tyst och noggrant. Jag tränar lite mer lydnad och så vips så är han där igen. På nedfarten. I balans. Han gör några tricks, jag lägger honom ner och går iväg till balansens slut och så kallar jag in honom över balansen. Säger ”ner” sådär som att det är det naturligaste i världen att han ska klara det och han bara gör det. Tyst, enkelt och alldeles perfekt. Vi gör några fler tricks och sen samma sak igen. Det kanske var en slump? Men nej, han bara gör det igen. Lugnt och självsäkert. med huvudet med sig och en kropp som kommer ihåg. Fjärde repetitionen kommer några skall. Han börjar bli trött och vi avslutar med att snurra några varv åt varje håll runt ett hinderstöd. Sen leker vi och konstaterar att vi är bäst i världen! ❤

1077374_473899379368472_509549581_o

Foto: Linn Sundström

Ibland kommer det onda med något gott. Man tar tag i något som fungerat, men som inte varit optimalt, och så gör man det optimalt. Nu ska vi se om det här blir optimalt, det vet inte än på länge. Några ändringar längs med vägen lär det bli och bakslag likaså. Det viktigaste är att jag börjat!

Om att ta ofrivillig paus och vägen tillbaka

För några veckor sedan började jag fundera över om allt stod rätt till med min lilla hund. Han kändes ovanligt spänd och kändes mer stressad än vanligt. Ett agilitypass hos uppfödare med ett par rivningar och ovilja att svänga gjorde att jag lät Mia klämma igenom honom då jag ju anat att något inte stod rätt till med ländryggen.

Det positiva var att han inte verkade vara sönder någonstans. Dock hade jag rätt i att något inte stod rätt till med ländryggen. Muskelspänningar som hade börjat göra lite ont. Vila, inköp av novafon och en bokad till på norsholms rehab. Nu, så här några veckor senare, två besök i norsholm med elbehandling och ganska mycket novafonande är vi på väg tillbaka. Marie berömde honom förra gången han var där och jag vågar tro på att hon imorgon när vi ska dit igen faktiskt ska låta oss sätta igång så smått igen. Han känns faktiskt så fin nu!

Att vi är på väg tillbaka trodde jag skulle leda till att det skulle börja kännas bra och peppigt igen. Istället höll jag inte alls ihop för helgens enorma översvämning av facebookuppdateringar från både landslagsuttagning och andra tävlingar och kände mig rejält uppgiven och ledsen igår. Prestationsångest blandat med oro över OM vi kommer få sätta igång igen snart. Hur mycket har vi tappat? Hur mycket drar andra ifrån? Hur mycket kommer han kunna köra utan att få återfall? Kommer han att hålla för träning och tävling framöver alls? Tankarna skenar iväg och jag tänker inte alltid logiskt. Så. Nu slutar jag titta på agilityfilmer och jag slutar läsa uppdateringar om resultat. Framförallt slutar jag känna mig tvingad att kommentera dem. Det betyder inte att jag inte är glad, bara att jag inte orkar. I alla fall ett tag. Jag är alldeles fantastisk glad över fina vänners fina resultat men just nu står det mig ändå upp i halsen och jag måste få andas en liten stund.

oavsett vad är du den finaste jag vet <3

oavsett vad är du den finaste jag vet ❤

Även solen har sina fläckar…

… eller sluta vara så himla bitter Ida bara för att du får ett jäkla litet bakslag!

Ja, för idag var det träning i ridhuset igen. En klass 2 agility. Som jag själv varit med och valt ut. Dock kanske inte efter vad VI behöver utan efter vad som passade gruppen. En sån där bana som såg sjukt kul ut! Som vi i dagsläget inte behärskar. Med hinder längs vägen som vi inte kan och med lite svårare träning i bagaget. Det blev lite för mycket helt enkelt. En övertänd liten nybörjarhund med en trött och lite irriterad matte. Inte världens bästa kombo. Den erfarenheten bär jag med mig sen tidigare!

Mister Klister kom och hälsade på och istället för att peppa mer och springa snabbare blev jag osäker, tappade fart och fegade ur. Då blir det knappast lättare för den lilla som ju faktiskt gör så gott han kan. Lite gap, lite skrik och mycket missade hinder. Jag andades, tog mig samman och gjorde det här:

Efter 6 hinder hade jag inte längre en plan. 😉 Men men. Jag springer i alla fall!

I början av passet tog vi gungan några gånger. Det har vi inte gjort på länge och jag är jättenöjd!

Summan av kakan var att jag tappade lite självförtroende, kände mig lite sämre som tränare som pressade min hund för hårt med för svår övning och landade på: Jaja, sånt händer! Tack Lise-Lotte för peptalk!

Kanske, kanske känns pressen hårdare idag för att jag nu anmält oss till vår första tävling. Den 5 maj. Typ snart! Det SKA dock inte hindra mig från att fortsätta träna lätt! Klass 1 ÄR lätt! Kommer vi dit och inte är redo kan jag alltid träna på starter i tävlingsmiljö för det är något jag också börjat slarva lite med. Skäms Ida!

Massa steg fram och något steg bak

Träningarna de senaste veckorna har verkligen gått från klarhet till klarhet med den lilla. Bakslaget kanske var ett faktum? Eller så spelade flera faktorer in som bidrog till ökad stressnivå idag:

– För lite motion och springa lös på längre promenader de senaste dagarna.

– Hundar med på träning som han inte är van vid.

– En matte med skavsår på fötterna och som blev stressad över skallet.

– Lerigt underlag som gjorde att matte inte vågade springa.

Flera av dessa saker kan jag jobba på. Jag kan bli bättre på att motionera hundarna regelbundet. Jag kan träna mer med olika typer av hundar. Jag kan jobba med mig själv och behålla lugnet och glädjen trots att det inte alltid gått som jag tänkt mig. Jag kan inte råda bot på vädrets makter och regnets påverkan på underlaget dock. Men jag kan välja att låta bli att träna om det inte känns bra. Eller träna raksträckor istället för svängar.

I vilket fall återtog jag kommandot mot slutet av passet. Jag krävde att han skulle vara tyst och som tack för besväret lovade jag att vara tydlig och glad. Vi fick till ett par riktigt fina svängar med framförbyten (vi har knappt tränat framförbyten vilket också kan leda till frustration när han inte riktigt förstår) och bra attityd när vi lämnade banan. Vi avslutade dagen med att springa lös en sväng i skogen och rejsa av oss lite överskottsenergi. Nu är vi alla nöjda, glada och harmoniska och ska inta nästa träningspass (efter träningsvila med endast promenad imorgon) med gott mod och GLÄDJE! Ingenting får nånsin ta ifrån oss glädjen när vi tränar!

Dagens övning!

Varför blir det så här?

Jag gillar egentligen hösten. Jag trivs med svalare klimat och älskar höstens fina färger! De senaste åren har jag dock börjat bli så orolig under hösten. Jag har väl egentligen alltid haft lätt för att oroa mig för saker men det blir bara värre och värre. När det blir stressigt på jobbet blir det ännu värre och stressigt på jobbet är det ofta på hösten.

Saker jag oroar mig över:

– cancer. Det har jag gjort sen jag var liten vill jag minnas men det är mycket mycket värre nu. Jag hittar symptom hela tiden och så fort jag får höra om någon som är sjuk börjar jag svettas och får ökad puls. Får svårt att andas och blir stum en stund. Jag googlar för mycket och håller man på tillräckligt länge leder alla symptom till cancer förr eller senare. Jag är egentligen inte rädd för att dö på det sättet att jag är orolig över att bli överkörd på gatan. Jag är mer rädd för att tyna bort och ha tid över att fundera över allt jag inte hunnit med att göra…

– Pestos hälsa. Ja, det är också en regelbunden oro. Har han fel på sina höfter? Haltar han inte lite nu? Ömmar han? Klämmer känner tittar och oroar mig. Trots att han kan springa lös i skogen, träna och verkar må prima ballerina kan jag inte släppa det! Rädslan över att den här hunden som jag längtat så efter. Den här hunden som verkar bli något alldeles alldeles extra. Tänk om han inte håller för det jag allra helst vill göra? Nu har jag bokat tid för HD och AD-röntgen med penn-hip! Jag hoppas att jag kan släppa det lite sen. Oavsett vad resultatet säger är vetskap bättre än att inte veta.

Nu blev det här inlägget personligt. Jag är sällan så här personlig i min blogg som för det mesta handlar om hundarna. Men jag kände att jag ville skriva av mig. Få på pränt hur jag mår för att kanske kanske börja en väg mot något bättre. Ta tag i problemet och börja tänka mer positivt. I grund och botten är jag en positiv varelse!