Varför blir det så här?

Jag gillar egentligen hösten. Jag trivs med svalare klimat och älskar höstens fina färger! De senaste åren har jag dock börjat bli så orolig under hösten. Jag har väl egentligen alltid haft lätt för att oroa mig för saker men det blir bara värre och värre. När det blir stressigt på jobbet blir det ännu värre och stressigt på jobbet är det ofta på hösten.

Saker jag oroar mig över:

– cancer. Det har jag gjort sen jag var liten vill jag minnas men det är mycket mycket värre nu. Jag hittar symptom hela tiden och så fort jag får höra om någon som är sjuk börjar jag svettas och får ökad puls. Får svårt att andas och blir stum en stund. Jag googlar för mycket och håller man på tillräckligt länge leder alla symptom till cancer förr eller senare. Jag är egentligen inte rädd för att dö på det sättet att jag är orolig över att bli överkörd på gatan. Jag är mer rädd för att tyna bort och ha tid över att fundera över allt jag inte hunnit med att göra…

– Pestos hälsa. Ja, det är också en regelbunden oro. Har han fel på sina höfter? Haltar han inte lite nu? Ömmar han? Klämmer känner tittar och oroar mig. Trots att han kan springa lös i skogen, träna och verkar må prima ballerina kan jag inte släppa det! Rädslan över att den här hunden som jag längtat så efter. Den här hunden som verkar bli något alldeles alldeles extra. Tänk om han inte håller för det jag allra helst vill göra? Nu har jag bokat tid för HD och AD-röntgen med penn-hip! Jag hoppas att jag kan släppa det lite sen. Oavsett vad resultatet säger är vetskap bättre än att inte veta.

Nu blev det här inlägget personligt. Jag är sällan så här personlig i min blogg som för det mesta handlar om hundarna. Men jag kände att jag ville skriva av mig. Få på pränt hur jag mår för att kanske kanske börja en väg mot något bättre. Ta tag i problemet och börja tänka mer positivt. I grund och botten är jag en positiv varelse!

Annonser

Ett bittert inlägg till Karin

Karin suckade tidigare idag över att alla hundbloggare verkar leva rosaskimrande liv med perfekta hundar. Bloggarna svämmade över av älsk och glada tillrop och hon kände att hallå? Är det bara jag som ibland känner att mina hundar har egenskaper jag inte är nöjd med i alla avseenden?

Såklart inte sa jag! Så för att bevisa för henne att även jag sucka, svär och gråter över mina hundar så kommer mina hundars negativa egenskaper. Prydligt uppradade i listor.

Kezo:

– Gör fortfarande efter x antal års tränande utfall mot andra hundar på promenaderna. Inte alla hundar och inte hela tiden men på tok för ofta! Irritationen är extra hög eftersom det smittar på lillebror som börjar få liknande tendenser.

– Är extremt håröm och hatar allt vad kammar och borstar heter. Mycket jobbigt med långhårig hund!

– Är för långsam på agilitybanorna. Trots att det blivit mycket bättre kommer det aldrig bli bra nog. Nu har jag accepterat det och är nöjd som det är. Men jag har gråtit många tårar över att ha en hund som aldrig kommer konkurrera i klass 3.

– Behöver skälla på agilitybanan för att tagga.

– Har på äldre dagar blivit skottberörd.

– Är för långsam för att cyklas och springas längre sträckor med. Jag blir irriterad när han sackar efter.

– Tar hundra år på sig att hoppa in i bilen. Det är INTE ett ålderstecken. Han har alltid gjort så.

– Skäller när matte tränar lillebror.

– Har varit väldigt svårbelönad då han som yngre varken gillade godis eller lek.. Är bättre nu dock!

Pesto:

– Har extremt lätt att ta till skall i många olika situationer.

– Stressar väldigt lätt upp när han tränas vilket gör att vi måste träna korta korta pass med många pauser och hela tiden fokusera på lugn.

– Kan inte titta på när andra hundar tränas och framförallt inte när matte tränar storebror.

– Saknar självbevarelsedrift vilket gör att han ofta hamnar i situationer som kan göra honom illa.

– Det HAR blivit mycket bättre men han har fortfarande en fallenhet för att springa efter saker som rör sig. Bilar, cyklar, joggare etc.

– Kan fortfarande bajsa inomhus någon enstaka gång.

– Har enorm integritet och har svårt för närhet och blir lätt arg om någon är för närgången.

Sammanfattning:

Jag har två hundar som har lätt till skall. Som har svårt för passivitet när andra tränar och som är varandras motsatser i träning. Jag sliter mitt hår dagligen över båda två och älskar dem helt sanslöst mycket! Inte ens i deras värsta stunder överväger jag att det finns hundar som är bättre för mig än de här två killarna. De kompletterar varandra och gör mig, för det mesta, till en bättre människa. Fyllda av brister som de är!

skäller han tro??

gör han??

 

Jag ska kosta på mig att bli glad idag!

För Pesto har varit på återkontroll hos Marie och han har blivit märkbart bättre! Han är fortfarande stel men det har gått åt rätt håll och eftersom jag inte hunnit simma så mycket än då sommaren väntat på sig kommer nog mer regelbunden simning göra susen!

Mest sannolikt beror problemet på en kombination av en växande hund som gick med en sträckning lite för länge och fick muskelspänningar. Då Pesto har lätt att gå upp i stress har han byggt på sig fler spänningar som varit svåra att bli av med. Men vi är på väg! Jag har fått order om att sätta igång honom sakta men säkert nu och stränga order om att sluta stirra på hans bakben på promenaderna.

Pesto KAN fortfarande ha problem med sina höfter. Men det KAN alla oröntgade hundar ju faktiskt ha.. Och skulle han ha det är simning och muskelbygge den rätta medicinen så det finns ingen anledning till röntgen så länge han verkar må bra. Vilket han gör. Han haltar inte och han är pigg och glad! Nu ska jag slappna av och börja vara glad över att jag har en så fin unghund som har alla förutsättningar i världen att bli en bra agilityhund!

Jag har tänkt mycket under allt det här.. Tänkt på hur sporten agility utvecklas. Tänkt på att vi avlar fram hundar som har sån motor att de inte är bra för sig själva. Att det krävs så mycket av en agilityhund på elitnivå att de inte håller. Elitidrottare är skadade ganska regelbundet. Vill vi verkligen att våra hundar ska pressas så hårt att de också blir det? Jag är galet glad över mitt lilla energiknippe! Men vilket ansvar jag har att jobba med honom för att han ska hålla.. Kezo har jag aldrig behövt oroa mig för på samma sätt. Han skulle aldrig utsätta sig för en situation där han flyger genom ett elstängsel i full fräs och voltar..

Dagens utvärdering av träning

Idag har Kezo fått träna freestyle och Pesto har rundat pinne och sprungit genom tunnel. Båda två hade ganska hög stressnivå i början av sina pass. De hade en fruktansvärt tråkig dag igår och har haft tråkigt under dagen idag också. Ibland när man vill för mycket slår det lätt över.. Jag filmade lite av Pestos träning men lägger inte ut den här då det räcker för mig att titta igenom och fundera över vad som fungerar och vad som kan göras annorlunda. Kezo känner jag bättre så hans träning kan utvärderas medan jag tränar.

Kezo freestyle

Börja med lätta övningar som inte framkallar stress. Öka successivt svårighetsgraden. Kedja korta sekvenser av programmet. Belöna ofta och mycket. Belöna bra attityd! Han KAN freestyla utan att skälla!

Pesto

Ge honom tid att förstå vad han ska göra innan jag ökar kriterierna. Börja mycket lättare än jag slutade förra gången. När jag ökar, backa och gå tillbaka igen ibland. Använd klicker för tydlighet!  Ge honom utrymme men var tydlig. Lämna övningen och lägg honom ner om han går upp i stress. Pausa ofta!! Jackpot vid varje heltyst sekvens! Våga avbryta när det går som bäst även om vi bara tränat en kort stund.

Sammanfattning

Båda mina hundar skäller. Båda mina hundar kan träna utan skall (om man undantar Kezos agilityträning då han faktiskt KAN koncentrera sig ändå. I agilityn är skallet hans sätt att tagga och bygga fart) men det kräver mycket av mig som tränare för att det ska lyckas. Jag SKA lyckas! Jag ÄR inte rädd!

Pestobilder!

Igår var jag på HU med Karin och hennes hundar. Vi tränade freestyle inne och jag fick flera bra tips av Karin hur jag kan utveckla mitt program så att jag inte bara står och stampar på samma ställe hela tiden. Får se hur jag lyckas med det!

Medan Karin tränade med Nanny fick Pesto komma upp och passivitetsträna. Jag måste bli bättre på att ta mig tid till det. Han har blivit riktigt dålig på att titta på.. Skriker i högan sky.. Men igår när jag inte tränade själv utan lade Kezo bredvid som stöd och matade godis så fort han slappnade av. Ja, då fick jag honom faktiskt att lägga sig ner när jag satt en liten bit ifrån. Mer passivitet åt folket!

Vi avslutade den trevliga träningen med en trevlig promenad i det strålande vädret! Karin hade med sig kameran och tog lite bilder på Pesto. Jag lånar dem här!

Jag tror att det är dags att trimma lite runt öronen!

Agilityhall någon?

April har inte alls varit någon bra agilitymånad i år. Hindrena körs ut, för det är ju vår! Vi kan inte härja i ridhuset hur länge som helst och det lockar att kunna träna mer än en dag i veckan. Men då kommer snön! Den som varit borta större delen av vintern.

Hinder ute och snö betyder att man inte kan träna ALLS! Planen går sönder om man tränar på den och något ridhus att träna i har vi inte kvar. HU har en liten innelokal men aldrig i mitt liv att jag skulle träna något mer än kontaktfält där inne då det är trångt, halt och hårda betonggolv. Då återstår alltså ingenting alls.

Nu när jag bara har Kezo går faktiskt jorden inte under. Han är såpass bra genomtränad att vi inte tappar massor av att hålla oss borta från träningen ett tag. Förutom att det är trist att inte kunna träna! Men nästa år då? Pesto blir 18 månader i april nästa år. Jag har inte bråttom ut på tävlingsbanorna men jag vill ju verkligen komma igång med träningen då! Tänk frustrationen att stå med en hund som FÅR men utan underlag att träna på.. Jag gissar att Åsa förstår?

Tänk om man vore gjord av pengar. Om man skulle hitta en tom hall någonstans rätt nära. En stor hall som rymmer en hel agilitybana och som är luftig och fräsch. Vilken dröm.

Varför var jag tvungen att börja syssla med en materialsport som kräver bra underlag för? Kunde jag inte tyckt att lydnad var asballt?

Idag ska vi i alla fall åka ut till klubben och se hur planen ser ut. Hoppas på att det går att springa lite grann i alla fall..

De tre musketörerna?

Dagens fundering:

Om valpen jagar cyklar och, om de kryper förbi utanför vårt hus, bilar. Kan lina funka? Ska han lära sig måste jag träna. Tränar jag honom helt lös kan den stora olyckan vara framme när som helst. Både Pesto och stackars cyklister kan råka väldigt illa ut. Med lina kan jag stoppa honom om han inte lyssnar men ger honom ändå en chans att komma på inkallning. Någon annan som tränat inkallning med lina? Förutom mamma då, för det vet jag ju!