Hur går det egentligen med vår RC-träning?

Insåg när jag kollade tillbaka att sist jag skrev något om vår RC-resa påbörjades den med det här:

och avslutades med det här:

Redan då kände jag mig som en segrare.. Men vad har hänt sedan dess? Massor har ju landat på instagram och fb och så men alltid kul att jämföra så här. För rackarns vad saker som hänt! Mer än jag trott faktiskt!

Han har numer i princip 100 % sådana här träffar rakt fram (jag filmar tydligen inte så ofta längre bara rakt fram men träffarna är desamma, dock med mig lunkande långt bak 🙂 ):

Vi har jobbat hårt på att träffa in i lång böjd tunnel som synes:

Vilket sakta men säkert blivit riktigt fint:

Även med reservförare:

Svag sväng har verkligen pendlat upp och ner under resans gång. Sakta men säkert mer upp än ner:

Sådär tre miljoner filmer senare kan jag ändå konstatera att det KRYLLAR av helt outstanding träffar som aldrig hamnat på film. Som den han gjorde på helt ny balans i helt ny miljö på TÄVLING i julas! Inte i hel bana men ändå! Han imponerar mig varje gång jag skickar honom över en ny balans i ny miljö med varierande störning och han bara gör. Som den självklaraste sak i världen. EN sak har rubbat honom. När uppfödare Annika stod en bit från nedfarten. Annika är den bästa Sixten vet. Det GICK inte att behärska sig! Förrän typ skick tre, när han fått pussas lite. ❤

Jag har ett par personer att tacka för den här resan utöver Annika för bästaste jättebäbisen! ❤ Det är Fanny Gott och Cecilia Svensson. För att ni aldrig accepterat halvdana träffar. För att ni aldrig accepterat halvdana förutsättningar och för att ni alltid trott oss om lite bättre! ❤ Nu inväntar jag en springbar kropp och sen jäklar, ska vi våga testa balansen på riktigt på tävling!

En bit på vägen mot outstanding running contacts

Sixten skulle ju ha stoppade kontaktfält. Vem orkar RC egentligen liksom? Inte jag.

Så blev han large. En sån där riktigt långsprungen hund som är snabb men vars främsta egenskap kanske inte är att gå från noll till hundra på kort tid. En hund som galopperar fint och lågt. En hund som verkligen VERKLIGEN borde ha RC. En hund som inte borde ha stoppade kontaktfält.

Jag var tydligen inte ensam om att tjata lite på Fanny om en onlinekurs för plötsligt så drog den igång! Onlinekurs i running contacts för Fanny och Cecilia. Lagom till att beslutet var fattat och jag redan hade tränat in target på gräset och låtit honom springa på nedfarten på balansen. Så vi hoppade på.

Sen fick vi ändra i princip allt. Jag fick köpa in pallar för att kunna sänka balansen. plocka fram den gamla kontaktfältsbrädan, köpa spännband och klippa ner targeten. SEN fick jag köra igång!

Så här såg det ut den 5 maj. En noggrann och långsam liten hund gör allt han kan för att göra rätt! ❤

Sakta men säker byggde vi på och höjde upp.

En bit in i juni hade vi kommit så här långt:

I början av juli var vi här. Jämför med den försiktiga lilla tänkande hunden i första klippet. Här har vi en hund som är säker på sina kriterier och som ÖSER i full fart och älskar det han gör! ❤

Mer än så här kunde vi inte höja utan att det blev instabilt. Vi fick ok av Fanny att höja upp till fullhöjd för att testa. Första gången lite osäkert och försiktigt. Andra gången så här fint! Vi är inte riktigt där än att han ger allt. Men han fortsätter förstå sina kriterier och han fortsätter springa målmedvetet. Han är ta mig tusen den klokaste jag vet! ❤

Nu fortsätter resan mot ökad fart, ökad säkerhet och fler svårigheter och fler hinder före och efter. Det är en LÅNG resa kvar. Men rackarns så kul vi har på vägen!

Vägen mot running contacts!

Den började för ett tag sedan. Järngänget Ida, Lise-Lotte och Sofia. LL som mentor och påhejare. Jag och Sofia som nya, livrädda och lite förväntansfulla. Hur skulle det här gå? Jag ska villigt erkänna att jag inte varit tokpepp hela vägen. Beslutet var ett nödvändigt ont efter att ha konstaterat att jag och min hund inte har skitkul när vi kör balansen. Behöver man vråla som om man vill ha ihjäl sin hund varje gång den ska ta balansen. Då måste något göras!

Så jag började träna running contacts. Eller RC som heter i dagligt tal. Jag mötte rc-guden. Kom in i rc-hell och vände tillbaka till rc-heaven. Snabba kast, fram och tillbaka. Idag befinner jag mig någonstans där jag känner att det KAN gå! Fasktiskt.. Men fortfarande skräckslagen för var det ska landa i slutändan.. Långt kvar!

Så här började det…

Och här är vi idag.. lite drygt en månad senare.

 

Tålamod?

Just nu är jag så in i bänken sugen på att börja träna in 2 på 2 av här hemma. Det är så svårt att få kontinuitet i runningträningen och det gör att vi backar. Han hoppar mer när han är taggad och det känns som att vi kommer få nöta en evighet för att få det att bli sådär bra jag vill ha det. 2 på 2 av har han liksom i sig tack vare ordentlig grundträning och det skulle kräva så himla mycket mindre att plocka fram det. Det kan dessutom tränas på ett helt annat sätt inomhus… Men ska jag verkligen ge upp så lätt?? Det är frågan…

2 2

Fotograf Emma Löfstedt

Bakdelskontroll och running contacts

Så här i vilotider krävs det att man tränar småsaker hemma för att få lilla hunden i en hanterbar kvalitet. Jag HAR svårt för att få tummen ur att träna tricks men nu har jag faktiskt börjat lite. Backa är det vi jobbar på nu i olika varianter. Till att börja med bara att flytta sig bakåt. Det var svårt utan mål så jag la ut något litet bakom honom som han skulle backa upp på. En liten platt sak bara för sakens skull. Det var han så duktig på att han nu backar upp på en, i Pestomått mätt, ganska stor kudde. Han kan backa ganska långt och han verkligen jobbar med bakbenen för att träffa rätt. Det är kul att se vilken kontroll han har på sin bakkärra.

Det är svårt med Pesto och klicker för han behöver i princip alltid ett objekt att jobba med för att erbjuda beteenden. Det är väl straffet för att jag när han var valp alltid jobbade med olika saker han skulle kliva upp på, kliva i, runda, slå på med tassen osv. Sätter jag mig med klickern på ett tomt golv så lägger han sig ner. Sen kör han stadga hejsan och känner sig bäst i världen och det är supersvårt att få honom att erbjuda något! Tips på hur jag kan få det att lossna?

Har man gjort sånt här sen man var liten vet man var man har sina bakben!

Har man gjort sånt här sen man var liten vet man var man har sina bakben!

Igår åkte jag ut med flickorna till HU för att träna lite. Jag har varit sjuk några dagar och hundarna var minst sagt uttråkade. Pesto skulle träna på att vara bland andra hundar som tränade och köra running. Han var väldigt duktig på båda saker! Först hängde vi lite och kikade på när de andra körde. Sen fick han springa över ensam ram på golvet i ett eget litet rum (det finns hejd på störningarna när man har dynamit i kroppen!) för att sedan avsluta med ett längre pass med många micropauser på upphöjd balansnedfart och ram. Han gick som en liten klocka! Han kunde till och med utföra uppgiften med ett litet Russin springande i slalom precis bredvid. Lite fokussläpp men godkänd genomförd uppgift!

Micropauser är vårt nya svarta. Upp i famnen nån minut och varva ner och hitta lugnet. Sen på uppgiften igen med nya tag. På det sättet kan jag köra korta repetitioner men inte behöva ta långa utdragna pauser emellan. Det verkar funka bra! Nästa gång ska brädan upp ett snäpp! Igår hade han mer än 9 av 10 träffar rätt!

Kezo fick ta hela balansen några gånger igår och springa genom platten. Hans 2 på 2 av sitter som ett smäck även efter lite längre uppehåll nu och det är så kul! Sen att vi aldrig får det fullt ut på tävling gör inte så mycket när vi i princip aldrig får fel. Det är det viktigaste när man snart fyller 9 år och är gubbe. Man får ta sig vissa friheter i livet.

Filmer på de senaste Runingpassen

I ridhuset. Ett sådär bra pass med för mycket stress.

Samma kväll på upphöjd planka inomhus. Helt ok!

Idag inne på HU med en riktig balansnedfart upphöjd ca 10 cm. Kändes väldigt bra när jag hittat en bra position på ramen! Svårare för honom att urskilja den med de vita ribborna som finns på balansen men mot slutet fick vi till det bra! Känns kul att det funkar även med lutning.

Helgens Running contacts!

I helgen körde jag ett pass på altanen. Som filmades. Det blev ett kortare pass som kändes helt ok! En miss och en på gränsen och resten riktigt fina! Jag är nöjd. Inte tillräckligt säkert för att höja kriterierna än men helt enligt planen i alla fall.

 

Freestyle och HTM!

Ja, idag var det tävling på LHU och jag var där som Charlies caddy! Filmade, bytte hundar och var allmänt behjälplig. Filmade andra hundar också och tittade på en del hemmaekipage. Det är jättekul att titta på både freestyle och htm tycker jag då många hundar är väldigt duktiga! Dock är det just det som känns bra med de här grenarna. Att titta på. Jag får inget sug av att tävla. Inte det minsta.

Kezo skulle kunna debutera i både freestyle och htm inom en hyfsad framtid om vi ville. Han kan rörelser så det räcker liksom. Men för mig räcker det med träning. Den är ytterst sporadisk och jag vill ha kvar det så. Träna lite när jag vill för att jag får tid över. Inte lägga press på mig själv att träna mer. Pesto ska vi inte tala om. Han är, citat Charlie: Som en tryckkokare med ständigt övertryck. Det skulle INTE vara bra för nån av oss att försöka ta sig igenom ett program med fokus och tysthet. Icke. Vi har dessutom miljoner saker att träna på inom agility där flera av dem är pillövningar som inte kräver fullt ös medvetslös och tuff belastning för kroppen. Vi lägger den träningstid vi har på det istället. Kezo får måhända stå tillbaka något men han verkar nöjd ändå. Ett litet kort pass i anslutning till Pestos lite längre och han är glad och nöjd med livet!

Våra running då? Ja, att börja den här träningen på årets mörkaste månad kanske KÄNDES som en smart idé. Det kanske inte var det. Nu har vi kört några pass ute på altanen med långa brädan som jag tycker känns bra men det är inte tillräckligt ljust för att få på film så jag vet inte exakt hur bra det är. Bara att han träffar rutan. Vilket väl egentligen ska duga gott och väl då rutan är 70 cm och ett kontaktfält 90. Men imorgon när jag slutar kvart över två ska jag trampa upp snön lite på gräsmattan och köra ett pass med film! För att kolla av så att vi inte går bakåt av altanträningen. Han känns bra. Han siktar på ramen och korrigerar sig om han kommer fel. Det borde kunna bli bra det här!

Charlie och Marshall

Dagens träning på film

Dagen började med running contacts i trädgården. Det gick sämre ute än inne då farten blir högre. Ett lite längre pass först som kändes riktigt uselt men som på film visade sig vara rätt ok. Jag lyckades framförallt diskriminera rätt träffar och klickade väldigt rätt vilket gav utdelning. Filmen var dock för lång för att jag skulle orka redigera den så filmen som kommer är från pass 2 efter några minuters vila. Vila är bra! Här hade det hänt grejer! Då gör det inte massor när det börjar sådär. Han visar ju här att han kan korrigera sig och lösa problemet.

I ridhuset idag tränade vi först på en kombination med ta hinder bakifrån, tunnel och staket. Hindret bakifrån gjord med jaakkovariant var svår men gick! Tunneln gick kalas idag och staketet något vinklat gick super med rätt belöningsplacering! Jag kände att jag var bättre idag på att visa på rätt nivå.

Jag hade bestämt innan att filma hopp idag för att kika på hans hoppteknik. Mitt intryck är att den inte är super. Emma hjälpte mig och filmade och kom med tips på hur vi skulle jobba vidare för att bättra det hela för jag hade rätt. Han hoppar inte strålande. Det är inte katastrof och han verkar definitivt inte tycka att det är jobbigt men det är inte så tidseffektivt!

Efter att ha tagit gungan en gång helt felfritt valde jag att gå över på mål med dagen 2. Slalom. 4 pinnar med bågar. Pass 2 i Pestos karriär. Han gick riktigt bra tycker jag. Vänsterslalom gick bra redan första gången men högerslalom gick inte alls sist men klart godkänt idag. Framsteg är bra. Nu börjar han greppa vad det är han ska göra och antalet hopp över och mellan bågar blir färre och färre. Duktig lillskit!

Tack Emma för hjälp med hopptekniken och Charlie för slalomfilmande! Och som alltid. Lise-Lotte för runningfunderingar 🙂

Staket, ram på bräda och härliga diskussioner!

Häromdagen sprang Pesto på en bräda i hallen med ram på. Jag kom på att jag ju har en kortare variant av bräda som är 120 cm och att den ju kan få börja eftersom den får plats inne! Ute är det allt som oftast mörkt nu för tiden vilket försvårar uteträning om man som jag jobbar dagens ljusa timmar. Passet i torsdags blev i alla fall riktigt bra! Han missar aldrig men får både bra och riktigt bra träffar. I dagsläget är jag inte där än att jag kan se med blotta ögat medan vi kör vilka som blir sådär extra bra men jag hoppas att ögat vänjer sig att se. Jag är riktigt riktigt nöjd än så länge med beslutet att fasa in ramen i träningen. Den gör det enklare både för mig och Pesto att se och förstå vad som är rätt och inte lika rätt!

Det är möjligt att jag bombarderar med running contacts ett tag nu. Det är möjligt att det inte är skitkul för andra än mig (och Lise-Lotte!) men jag gör det för min egen tränings skull. Så att jag har allt under samma tak så att säga. Så jag kan gå tillbaka och följa utvecklingen. Se så att det BLIR en utveckling!

Att ha Lise-Lotte med i matchen i det här är guld. Att kunna titta på varandras filmer. Utvärdera träningspass och diskutera svårigheter med någon som går igenom samma sak precis i detta nu är grymt! Jag hade kanske inte vågat om vi inte varit två.. I alla fall inte kommit lika långt. Detsamma gäller höstens projekt staketträning som vi sysslat med först ute och nu sen hindrena körts in, inne på HU. Ett lagom inneprojekt där utrymme och underlag inte är det bästa då det inte kräver skarpa svängar och vi kan ha låååga hinder men ändå få till en vettig träning.

Igår kom vi till det stadiet att hundarna nu hade klarat både höger- och vänsterstaket med väldigt liten vinkel på hindrena. Hundarna drog bra framåt och hade fina vägar. Det är nu eller aldrig tänkte vi och rätade ut till ett rakt staket!

Båda hundarna fixade staketet fint med mycket hjälp. När jag bytte sida från den vi börjat på för dagen blev det mycket svårare men vi lyckades ta oss igenom efter några försök. Såna gånger är det bra att ha någon som står vid sidan och påminner mig om att Pesto är en smallhund som INTE blir bättre av att jag viftar i taket. När jag visar rätt på Pestos nivå så kan han ju! Ska bli spännande att se vad som fastnat inför nästa gång. För är det något både jag och Lise-Lotte insett med vår träning av unghundarna så är det att vi ytterst sällan får några bakslag. Vi kan ha bättre och sämre dagar men i princip all vår träning leder framåt och vi backar aldrig i utvecklingen. Jag tror på att skynda långsamt!