Flygande starter, starten på något bra

Efter en liten tävling på hemmaplan för ett tag sedan där vi dribblade bort ett nollat lopp på grund av bråk och tjafs i staden beslutade jag mig äntligen, ivrigt påhejad av vänner, för att det var dags för flygande starter med Pesto. Att bråka inför varje start är inte ett hållbart koncept och alla nya sätt vi tränade ledde alltid tillbaka till samma resultat.

Jag såg framför mig månader av idog startträning för att få min lilla svarta hund att köpa konceptet. I själva verket har vi lagt ner ett träningspass på bara startträning sedan dess men tränar det såklart automatiskt varje gång vi tränar och tävlar. Sedan dess har vi strulat till det och fått fel i EN start på tävling. Det har såklart inte gjort att vi nollat hej vilt men starterna har funkat! Förvånansvärt bra. Nu står vi och taggar varandra i starten i stället. Skriker på varandra gör vi fortfarande men på ett sätt vi båda taggas av och mår bra av. Sen springer vi för allt vad vi är värda!

Så vad gör det med ett ekipage som under större delen av sin karriär bråkat i starten att helt plötsligt sluta med det? 

Hade jag vetat innan hur mycket det påverkar hade jag tagit tag i det för länge sedan. Men. Jag ska inte gräma mig över tid som flytt utan njuta av tid som komma skall. För vilken underbar känsla det blivit att tävla med Pesto! Vi är taggade innan start, vi är taggade i starten och vi startar sams och överens om att övervinna allt! Vi har ökat vår nollningsfrekvens (självklart ligger även senaste årets stora fokus på nya grunder med i dessa nollor men ensamt räckte inte den träningen fullt ut), vi går i mål sprudlande glada och i Pestos ansikte lyser glädje och stolthet över bra prestation! Han kampar bättre i mål och han VET när vi sätter det.

Hade det bara varit agilityn som påverkats hade det såklart varit bra nog. Men vet ni vad? Han har börjat vara med mig mer hemma. Han hoppar upp i sängen och myser ibland. Det hände ALDRIG innan. Han är MIN hund mer än någonsin och den samhörighet vi har är svårmatchad. Att leva, träna och tävla med Pesto har blivit en ynnest och förra helgens fina certlopp får symbolisera den enorma glädje jag känner över att jag vågade testa!

Kennelträff på Kennel Nyans

Idag åkte jag och Sixten till Kennel Nyans på deras första kennelträff. Perfekt väder, härligt sällskap och glada busiga hundar! En toppendag verkligen! Jag hade fått i uppdrag att fota lite under dagen och det är svårt med snö helt klart. Men lite fint blev det faktiskt. Såklart med så fina motiv ❤

img_0491img_0531img_0385img_0550img_0551img_0556img_0563img_0570img_0579

 

Mitt inlägg i förskoledebatten

Det pratas och skrivs mycket om förskolan idag i och med den hårt kritiserade möjligheten föräldrar som är föräldralediga eller arbetslösa i Stockholm kommer att få att lämna sina barn heltid på förskolan.I Stockholm går dessa barn idag 30 timmar per vecka till skillnad från här i Linköping (och många andra ställen) där de går 15 timmar per vecka.

I Linköping går diskussionerna om att öka den tiden till 30 timmar per vecka också för att skapa en mer jämlik situation för våra barn. En tanke som i grunden i god och som jag absolut inte tycker är fel. Men. Varför finns det ett men? Ett men till heltid i Stockholm och ett men till 30 timmar i Linköping.

Nej, det handlar inte så mycket om att föräldrarna fasen får ta sitt ansvar när de nu skaffat de där barnen. Det handlar heller inte om att det är skönt och glassigt när de är hemma. Det handlar om en verksamhet som behöver komma på fötter. En verksamhet som idag i många många fall fortfarande, trots prat om förändring, har på tok för stora barngrupper. En verksamhet där barnen många gånger har långa dagar vilket kräver stor personaltäckning över dagen vilket gör att det är väldigt få timmar det faktiska personalantalet faktiskt är det som står på pappret. En verksamhet med enorm brist på vikarier och en verksamhet med högt sjukskrivningsantal.

Där jag jobbar får vi möjlighet till planering och reflektion för en fortsatt BRA pedagogisk och omsorgsfull verksamhet de dagar 15-timmarsbarnen är lediga. Detta för att stora barngrupper kräver hög personaltäthet  för att fungera. För att relationsarbetet i gruppen ska fortgå och för att vi vill ge barnen en trygg plats att vara på.

Jag vill alltså påstå att så som verksamheten ser ut idag kommer en ökad tid för barn till föräldralediga och arbetslösa leda till en sämre verksamhet.

Därför hoppas jag att det fortsätts prata om förskolan och de utvecklingsmöjligheter som finns. För förskolan är bra. Vi är fantastiska skulle jag vilja påstå. Tänk då hur bra det skulle bli och vad det skulle leda till långsiktigt om vi på sikt kan ge ALLA barn en riktigt riktigt bra förskola. En bra grund för ett fortsatt livslångt lärande och kanske viktigast av allt. En trygg social grund att stå på för en bättre värld.

Minskade barngrupper allra först. Ökade tider sen!

En hyllning till dagmattar och daghussar!

Mina hundar är hos olika hjältar om dagarna. De har i dagsläget olika behov och jag har turen att ha hittat den perfekta matchen till dem båda. Pesto har haft samma sen han var 1 år och Sixten sen han var yttepyttebäbis.

Sixten lämnas först på mornarna och när vi parkerar hos Malin hoppar och studsar han i bilen i väntan på att få komma ut. Han springer det fortaste han kan med mig släpandes i snöret fram till dörren och står där och hoppar och studsar i väntan på att få komma in. När dörren öppnas och han kommer fri från det dumma snöret kastar han sig i Malins famn, alldeles full av lycka och kärlek, för att sedan snabbt inleda morgonlek med bästisen Scottie ❤ De virvlar runt i huset och när jag går vänder han sig inte ens om och tittar efter mig.

14352044_10154494171424808_7798540881448644477_o

Foto: Malin Perlskog

 

När vi sedan anländer till Gösta och Inger skäller Pesto i bilen i väntan på att få komma ut. Han behöver inget snöre på sig utan rusar direkt från bilen mot huset. Står dörren öppen vänder han sig mot mig för att dubbelkolla och springer sedan rakt in på mitt ok. Pesto är hunden som inte ens lämnar min sida för att springa till Lars, när han har godis. Den hunden springer rakt in i huset, hälsar snabbt på Inger och sladdar sedan in i sovrummet där Gösta är. Han skäller sitt lyckoskall konstant tills han helt plötsligt blir tyst. Då vet jag att Gösta lyft upp honom och att de kramas så som Pesto inte kramar någon. Inte ens mig. Jag säger hej då till Inger, för hon är den enda som lyssnar på vad jag säger och åker till jobbet. I trygg förvissning om att båda mina hundar är i tryggt förvar hos sina extrafamiljer där de trivs så oerhört mycket.

Att ha den lyxen jag har är få förunnat och jag är så oerhört tacksam över den kärlek mina hundar får hos sina dagmattar och daghussar. ❤ Tusen TACK!

Semester, värme och fys!

I år lyckades jag pricka in semestern med varmaste tiden på året än så länge! Jag har ju egentligen svårt för den typen av värme men valde att gilla läget och utnyttja värmen till fysträning av de små. Pesto har simmat massor och Sixten har lärt sig simma!

View this post on Instagram

Sixten har lärt sig simma!

A post shared by Ida Cronebäck (@pestosixtenjag) on

Sixten har påbörjat en htm-karriär, tränat lydnad och rent allmänt varit alldeles fantastiskt trevlig! Semester med matte är livet!

Pesto har som sagt simtränat massor och också tränat mycket agility! Jag får fortfarande lyckopirr av att ens skriva de orden. Pesto har tränat agility. Både svårare banor och småpill med detaljer. Han är så evinnerligt rolig att springa med! Öser på riktigt liksom! Vi jobbar med målsättningen fler nollade lopp framöver. När vi börjar tävla igen i höst med vårt nya lag! Lyckopiller! Det består av Sofia med Pim, Emma med Lava och Karin med Ruh. Jag är så glad att få vara en del i det fina laget!

Att vara hundägare till de här två är verkligen en ynnest. De kompletterar varandra så bra och är så himla roliga att umgås med och träna med och bara vara med båda två ❤

View this post on Instagram

Kvällspromenad vid stångån! #visitlinköping

A post shared by Ida Cronebäck (@pestosixtenjag) on

 

Helt plötsligt ser vi ljuset på andra sidan

Röntgendag idag. En dag som blivit förknippad med nervositet big time! De två senaste gångerna har inte varit vad vi hoppats och idag var det den stora domedagen. Skulle det ha hänt något?

Ortopeden börjar med att klämma, känna och titta på rörelser. Berömmer mig för ett riktigt bra jobb med rehaben vilket känns skönt! Helt jämnt musklad och bra musklad för att ha varit så hårt hållen i över fyra månader.

Vi tar plåtar och precis som vanligt går det fort och enkelt trots att Pesto är helt vaken. Han är en stjärna verkligen när det kommer till att göra det jag ber honom om. Får mycket beröm av personalen och det ska han ha!

När jag får se plåtarna sjunker jag ihop och tänker att jahopp. Det var inte bra idag heller. Men. När vi börjar prata, när ortopeden berättar, visar och förklarar. Plockar fram plåtarna från förra gången. Då ser faktiskt jag också hur mycket som hänt. Han är inte helt läkt än men han är faktiskt bättre. Riktigt bra! Han kommer att läka. Ortopeden säger det och den här gången litar jag på henne för den här gången låter hon säker. Vi får börja leva ett mer normalt liv. Inte härja fritt men vara lite lös. Öka promenaderna successivt. Röra sig fritt inne. Vi får lite i smyg börja leva. I väntan på nästa röntgen i maj. Som hon mest bokade in för att stilla mina nerver. Hon är säker nu på att det kommer bli bra. Jag är fortfarande redo för hispan men innerst inne känner jag mig inte helt uppgiven. Vi fixar det här. Det gör vi!

IMG_7553

Att göra inget är också att träna

Idag är jag förkyld.Ikväll ska jag vara funktionär på agilitytävling och behöver alltså spara på krafterna. Vad passar då bättre än att träna på att inte göra något alls? När Pesto var liten tränade jag massor på det för att han var så intensiv redan som valp men Sixten behöver faktiskt också lära sig det! Det fungerade riktigt bra med Pesto och oj vad jag haft igen det nu under benbrottet! Att göra ingenting är det svåraste tricket av alla!

Idag började jag och hundarna med att gå en liten sväng vid sju. Sen sov vi till och från till klockan 10! Så skönt! Sedan dess har vi inte gjort så mycket alls. Busat lite, busa måste man ju få när man är valp. På valps villkor inomhus. Tuggat ben har han också gjort och sovit en liten stund till. Nu börjar han pyssla på egen han här hemma i brist på annat och senare ska vi gå en liten promenad tillsammans med storebror. Precis lagom dag helt enkelt!

I övrigt jobbar vi vidare med tricket Backing up! med slutmålet hand stand mot vägg! Hans kropp är liten och valpig fortfarande och det är inte bråttom att kunna just hand stand men så roligt det är att se hur snabbt han avancerar 🙂 Så söt han är när svansen viftar! Det är det viktigaste av allt när man tränar en valp och Katarina har varit väldigt noga med att påtala det ofta under vår puppy class. Ha KUL så kommer de lära sig saker allt eftersom. Nu har vi en månads paus i kursen och ska starta upp en ny månad igen i mars!

Sixten lär sig nya saker bra att kunna i livet

Mest så njuter Sixten av att få vara en valp med allt vad det innebär av att ostraffat få tugga sönder 4 stycken telefonladdare, bära på skor, hoppa upp på köksbordet och sova i sängen. Han har fler leksaker än vad som är rimligt och han leker med allt från fluffiga saker till pipande kor och nöffande grisar! Han är också den sötaste valp jag känner!

IMG_8849

IMG_8884.JPG

Sixten och jag går också en puppy class online för Katarina Podlipnik efter tips från Fiona som gått den kursen med sin pudel Ella! På den kursen får vi lära oss att göra tricks, att leka och allmäna vardagslydnadssaker med fokus på fart, motivation och glädje! Allt med tänket liten valp. Korta, roliga pass med bra belöning och fokus på kul kul kul! V lär oss nya saker hela tiden. En del saker har tagit lite tid, som att lära oss det här med tricks och klicker. En del saker har Sixten varit riktigt bra på från början! Som att leka och ha ögonkontakt. Idag när vi började ett nytt tricks gick det faktiskt hur bra som helst så kanske att vi hittat grejen även där 🙂

2 paws on an object

Look at me

Playing!

Bästa valpen! ❤

 

 

Att hitta rätt i valpdjungeln utan att leta

Det är precis vad jag gjort! För varje dag faller jag bara mer och mer för den lilla valpen som växer så det knakar. Han är glad, finurlig, fokuserad och busig.

IMG_8824

Idag har vi varit med Karin, Zapp och Ruh i skogen och han älskade att få springa med de andra, även fast det var omöjlig att hinna med Zapp i dagsläget. De kommer ha så väldigt kul de två när Sixten blivit större!

På vägen hem stannade vi på ett helt nytt ställe för Sixten och tränade ett litet mikropass lydnad/htm. Karameller vid rätt position på både höger och vänster sida, stå och fot vid sidan. Några få minuter och valpen bara lär sig! Han har hjärnan igång och den jobbar så det knakar.

Jag har nog Pesto att tacka för mycket. Att träna honom har gjort att jag vet vilka små knep som gör att de förstår. All hjälp jag fått av alla instruktörer och vänner under årens lopp har gjort att det med Sixten känns roligt, kravlöst och lätt. En liten bäbishjärna orkar inte många minuter men med rätt förutsättningar och en underbar valp kommer man förvånansvärt långt på tre minuter! Det ska bli spännande att se vad den här lilla parveln blir för någon. Grym lär han i vilket fall bli!

IMG_8795

Så händer det som inte får hända

Den lilla hunden och jag krockar när vi springer agility. Den lilla hunden får en spark och skriker. Blir trebent. Verkligen sådär på riktigt trebent så att han omöjligt kan stödja på benet. Ångesten som följer på det går inte att beskriva. Har jag haft sönder min hund så att han inte kommer gå att laga? Kommer han att leva? Kommer han att kunna springa mer? Agility känns för stunden oviktigt. Jag vill bara att min bästa vän ska må bra!

Igår fick jag som tur var en tidig tid på Valla djursjukhus och röntgen visade frakturer. Tre av fyra karpalben har brott. Det är benen som går ner i tassen sedan och brotten är för nära den övre leden för att operation ska gå att göra. Det är också ett dumt ställe för gips. Tur i all otur är då att brotten är fina. Inga flisor och benen ligger där de ska. Nu ska vi göra allt vi kan för att de läker på egen hand utan gips. Burvila. Bära ner hunden för snabb rastning och bära upp igen. In i buren. En vecka till att börja med. På onsdag har vi tid för röntgen igen. Så att vi kan se så att benen fortsätter ligga där de ska. Gör de det kommer benen sakta att växa ihop. Om jag förstod rätt, sex veckor sammanlagt i bur. Eller lös mot slutet om han är lugn. Min gissning är att inte kommer vara lugn då. En pest är liksom inte stilla så här länge. Det kommer bli en rejäl utmaning för oss. En utmaning vi måste klara! Alternativet är liksom inte ett alternativ. Veterinären lät hoppfull och jag tänker vara det också. Vår största utmaning hittills och vi ska fixa det!

Foto: Emmeli Orrefjord

Foto: Emmeli Orrefjord